Pontare: ”Jag kan inte leva i en stad”

Helena Trus

Roger Pontare om kärleken till naturen, sonens framgångar – och att bli dömd för sin stil

Roger Pontare är känd för sina färgstarka scenkläder.

För det har han mött motstånd, hack och slag.

– Folk tror att det är ploj, säger han.

Som treåring fick han sitt första gage när han sjöng för passagerarna på en landsvägsbuss.

I dag har Roger Pontare, 63, fyra melodifestivaler och otaliga turnétimmar i bagaget.

Vi sitter i en tom takbar på ett hotell i Stockholm.

Om hans förlängda hem – husbussen – inte varit på verkstaden hade vi garanterat suttit där just nu.

Den förra självinredda turistbussen, som var målad i polarnattsfärg, granskog och månsken, har han nyligen bytt ut mot en mer modern buss i silver och svart.

– Men jag har kört på en stubbe och den blev intryckt på sidan. Bussen är mitt hem som jag tar med mig. Under Melodifestivalen 2006 så stängde jag in mig i bussen. Det var så mycket runt omkring så att ha bussen är som ett förlängt liv, säger han.

Även om Pontare inte hunnit inreda den nya bussen som sig bör är hans färgstarka scenkläder ständiga inventarier.

Vita pälsar, fjädrar och samerockar ...

Ursprunget viktigt

På scenen är Pontare trygg i att vara för mycket, och att ta med sig sitt samiska ursprung och vildmarken upp på scenen.

I jul sänder SVT dokumentären ”Sången från Vindelfjällen”, gjord av producenten Stefan Olsson.

Förutom att den skildrar Rogers kärlek till naturen och den samiska kulturen får tittaren också följa hur Roger och hans son Vincent Pontare formar låten ”Kalla mig hem”, som släpptes i början av november.

Hans son Vincent är i dag en välmeriterad artist och låtskrivare, som har jobbat med artister som Veronica Maggio, Swedish House Mafia, Amanda Jenssen, Avicii och fästmön Agnes Carlsson.

– Det är jättekul att ha med sig det där sen, att vi har gjort något tillsammans. Det är det första jag och Vincent gör tillsammans i offentlighetens ljus. Och visst hade det varit kul att ha med hela familjen på film.

”Jag är stolt”

Hur har det varit att följa Vincents karriär?

– Jag tror liksom inte att det är verklighet, som oftast. Men det visar sig ju att det är helt sant, det är fantastiskt roligt. Jag har gått en väldigt lång väg för att leva det här livet, för honom har det gått väldigt fort och jag hoppas att han inte kommer vara med om saker jag varit med om ... Jag är väldigt stolt. De lever ju en dröm.

Hade du drömmar om att slå internationellt?

– Nej, jag är inte säker på om jag skulle tycka det. Om man skulle få göra något i lugn och ro skulle det vara kul men jag bryr mig inte så mycket om det inte blir mer än så, jag är lycklig i det lilla på något sätt. Och det har också med åldern att göra ... Nu räcker det med det lilla.

Det dröjde länge innan Roger vågade sig ner från glesbygden i Norrland till Stockholm i 20-årsåldern och satsa på musikkarriären.

– Det var ganska chockartat när jag kom till Stockholm 1976 för första gången, sen bodde jag här i tolv år.

I dag bor han med sin fru Elisabeth i ett hus i Hälsingland.

– Jag är ingen storstadsmänniska över huvud taget, jag kan inte leva i en stad, jag bor hellre avskilt. När jag bodde i storstan var man nervös hela tiden. Jag var aldrig till freds, alltid nervös hur man skulle våga se ut.

”Fått hack och slag”

Roger tycker det är för få svenska artister som vågar sticka ut.

– Jag mår väldigt bra i att vara för mycket i det är sammanhanget på något sätt. Då känner jag stämningarna och vibrationerna inom mig och de måste ut, annars får jag panik. Men för det har jag mött otroligt mycket motstånd, hack och slag.

Hans uttrycksfulla framtoning på scenen har ibland stått i vägen för hans karriär.

– Det är en väldig nackdel. Folk tror att det är ploj. Man fördäms upp emotionellt inuti och ibland så tvekar man beroende på vad som skrivs. Man inriktar sig mer på kläderna och hur jag ser ut än hur jag sjunger. Och det där har jag haft problem med. För mig är det viktigt att uttrycka mig, och jag sjunger mycket bättre om jag tar med mig vildmarken på scenen.

– Och det är en jädra krock med mig privat, för då är jag väldigt anonym. Jag tycker det är ganska roligt att vara lite andra personligheter. Det är jädra kul att dra på mig en peruk när jag är hemma och bygger på huset, så när någon passerar står jag och spikar i låtsasskägg, det är en rolig lek på något sätt ...

”Blir nästan hånad”

Så det är ett sätt att ­provocera också?

– Jo, men får man då en jädra backlash, att man nästan blir hånad, då har det gått för långt. Jag tycker att vi ska vara lite mer accepterande, vi lever ju fan i det här årtalet.

Finns det något du ångrar i karriären?

– Jag har svårt att ångra något ... Kanske att jag blev pappa för första gången när jag var väldigt ung, runt 22 år ... Det är ett dilemma som många dras med, man jobbar frenetiskt och jag kände att jag inte kunde det ansvaret. Att jag inte var mer pappa och var med min tre pojkar. Där fick barnens mor ta mycket när jag turnerade på.