Underhållande - men märkligt

Sarah Brightman

Konsert på Globlen, Stockholm

Ingen kan säga något ont om rösten. När Sarah Brightman ger hals i sitt majestätiska paradnummer "Time to say goodbye" blir det väldigt tydligt varför den här brittiska sångerskan är en av de största stjärnor som den moderna musikalvärlden fött fram.

Nackhåren lyfter några gånger till under kvällen av samma anledning.

Men mest sitter jag och funderar på vad det här egentligen är för nånting.

"Harem", som konserten (och senaste skivan) döpts till, hör nämligen till de märkligaste föreställningar jag varit på.

Den är ett mischmasch av musikalhits, klassiska stycken, schlagerrock, "A whiter shade of pale", Mellanöstern-muzak och discofierade tribalrytmer.

Med en artist som åker upp och ned på olika ramper och mitt i en aria kan växla från ökendrottning med tiara och sober lång klänning till tuff brud i glittrig mikrokjol och lårhöga silverboots.

Påkostad show

Det är väldigt påkostat, med dansöser, stort band och effektspäckad scenografi, men det känns ofta mest som en tvåtimmarsmusikal utan handling. Som precis det försök det är att foga ihop några tämligen olika bitar ur Sarah Brightmans karriär till en lagom lättuggad tvåtimmarsmix.

Annorlunda sätt

Ta till exempel när Brightman, på en gunga högt över publiken, försöker para småerotisk "Moulin Rouge"-estetik med riffande muskelrock - i Louis Armstrongs "What a wonderful world"!

Tveklöst underhållande, men kanske på ett lite annat sätt än det var tänkt.