Tamburinman räddar Elton – från fiasko

Markus Larsson

helskärm

GÖTEBORG. Sir Elton John är inte konsertens höjdpunkt. Inte musiken heller. Det är en man med tamburin.

Jag har sett konserter med Elton John där jag nästan har varit tvungen att tatuera ryggen för att hålla mig vaken. Men den här gången räcker det med två tandpetare för att ögonlocken inte ska slå igen med en smäll. Konserten är uppdelad i två set. I första uppträder Elton John ensam vid pianot.

Undviker hitsen

Pianodandyn har genom åren haft en märklig förmåga att undvika sina bästa låtar från 70-talet. Och han spelar inte ”My father's gun” eller ”Are you ready for love?” den här gången heller. Samtidigt plockar Elton John fram ovanligt mycket från sitt andra album som firar 40-årsjubileum i år. Vilket kanske kan förlåta det löjeväckande pekoralet ”Nikita”. Balladen badar i samma blajbuljong som Stevie Wonders ”I just called to say I love you”.

Samarbetat länge

Elton John uppträder också med en intensitet som jag inte har sett på många år. Det verkar nästan som att han bryr sig. I andra akten kliver slagverkaren Ray Cooper upp på scenen. Cooper och Elton har samarbetat flera gånger. De gjorde bland annat en liknande och bejublad turné i slutet av 70-talet. Ray Cooper är svår att beskriva. Han bankar skinn och trä och metall med en lika dramatisk inlevelse som tecknade dvärgen Toker på julafton.

Mer cirkus

Han får vartenda plink på xylofonen att se ut som det viktigaste han gjort i sitt liv. Han drämmer till en gong-gong så att den lossnar från ställningen och lirar tamburin med hela kroppen. Jag har över huvud taget aldrig sett en spelning med lika mycket tamburin. Det är mer cirkus och kabaret än rock'n'roll. Och i längden - showen är på tok för lång - blir det också mer en fest för ögonen än öronen. Hälften vore nog. Jag hade hellre gått på en konsert med Elton John och Leon

Russell.