Covers stöpta i samma form
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-12
Peter Gabriel – Scratch my back
POP. De artister som åldras bäst och värdigast är i regel de som fortsätter att vara nyfikna på popmusikens utveckling.
Man gillar när Neil Young ser själsfränder i Sonic Youth och bjuder in dem som förband på en turné. Man gillar när David Bowie febrar över nya artister på experimentella etiketten Thrill Jockey eller när Bruce Springsteen står på scen med Conor Oberst från Bright Eyes.
Således var det kul när Peter Gabriel för ett drygt år sedan slog sig ihop med hipsternördarna Hot Chip i en cover av Vampire Weekends ”Cape Cod kwassa kwassa” (där han rentav fick sjunga om sig själv!).
Nu släpper Polarpristagaren ett helt album – hans första sedan 2002 – med covers, och visar ytterligare prov på både koll och smak. Här tolkas generationskamrater som Randy Newman och Neil Young men också nyare akter som Regina Spektor, Arcade Fire och Bon Iver.
Gabriel har verkligen ambitionen att ta låtarna vidare, all heder åt det. ”Inga trummor, inga gitarrer!” trumpetade han ut i förväg och arrangemangen rymmer ofta bara en stillsam flygel och några stråkar.
Problemet med de varliga, halvviskande versioner som Gabriel och producenten Bob Ezrin skulpterar fram är att en samling genomgående väldigt originella melodier och uttryck – från Bowies ”Heroes” till Radioheads ”Street spirit (fade out)” – ofta förvandlas till något alldeles för likformat, som dessutom bryr sig lite för mycket om att släppas in i finrummen.
Jag gillar verkligen den subtila spänningen som byggs upp i Talking Heads ”Listening wind” eller Arcade Fires ”My body is a cage” men i många andra nummer försvinner det som är bra med låten på vägen. Bitvis blir det faktiskt rätt tråkigt.
Fortsättningen på ”Scratch my back” är kommande albumet ”I’ll scratch yours” där artisterna som Gabriel tolkar ska tolka honom.
Gissningsvis en mer spännande platta än den här.