En tråkig matta av gnäll
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-15
Brett Anderson gör inte många rätt
Wilderness (pop)
Smal som ett snöre, med flottig lugg, förvirrad sexualitet och fantastiska Suede-låtar ylade sig Brett Anderson in i alla popsnörens hjärtan.
Men det var då.
Sen 1996 har britpopens gängligaste man inte många rätt och hans andra soloalbum är inget undantag.
De akustiska balladerna är säkert menade att låta avskalat rena och men utan en enda vettig låt blir pianoklinket, cellon och rösten bara en astråkig matta av gnäll.
Bästa spår: ”Blessed”.