Passar perfekt i "OC"

helskärm

Keane får ofta symbolisera allt som är fel med brittisk pop. Det är föga förvånande. Om Oasis var Darth Vader är den här trion ewokerna - kramgoa, snälla och sympatiska.

Keane vill, precis som en matinéfilm av George Lucas, vara alla till lags. Likt Coldplay och Travis och Uno Svenningsson tänker de inte skrämma bort en enda potentiell lyssnare.

Det är inget större fel med det. Någon måste trots allt göra pausmusiken medan vi väntar på nästa explosion - den där urladdningen som kommer att skaka om världen på ett mer banbrytande sätt.

Smygande röst

Ibland känns dock Keane lite oförtjänt utskällda. Deras känslosamma och välkonstruerade ballader skulle passa perfekt i estetiskt fulländade tonårsserier som "OC".

Man kan nästan höra hur Tom Chaplins gossliknande röst smyger sig fram i bakgrunden varje gång som karaktärerna Ryan och Marissa tittar varandra djupt i ögonen.

Inte direkt rock"n"roll

Däremot kan jag inte påstå att Keanes romantiska pianodramatik gör ett outplånligt intryck från scen. Det märks ganska tydligt att de hittills bara har ett enda och ojämnt album i ryggen.

Alldeles i början av konserten ropar Tom Chaplin något i stil med att de tänker fylla Berns med rock"n"roll.

Det är inte riktigt sant.

Nästa gång borde han i stället skrika:

- Hej, Stockholm! Mår ni fint? I kväll ska vi spela med extremt bra ljud!

Keane

Markus Larsson