Rock för servicehuset
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-02-12
Status Quo i Västerås
En gladlynt mamma försöker rycka med sin son, knappast en dag över sju, i väninnors intensiva buggande. Hon skrattar sig till tårar - han utstrålar en välutvecklad form av rädsla för sitt liv.
Där, någonstans, förkroppsligas vad Status Quo är i dag. Kalas för dem som var med vid debuten för trettiosju år sedan, inte helt begripligt för oss övriga.
Vad syftet egentligen är med den här sanslöst rutinerade kvintettens konserter är nämligen förbryllande. Detta är ju i grunden en partyinstitution. Att då stå och glo på dem i en ishall känns som att hänga utanför en fest och endast höra musiken inifrån.
Trivsam boogie
För även om de skröpliga varianterna av rockens klichéposer ofta är sjukt charmiga - rock"n"roll goes servicehus, liksom - så blir det aldrig mer rafflande än ett trivsamt iscensättande av den lättsamma boogie som ni alla redan vet hur den låter. Spännande som en grynkorv, överraskande som en tesked salt. Status Quo så in i helvete, enkelt uttryckt.
Det tycks emellertid göra de buggande damerna rasande glada, så något slags funktion fyller det kanske ändå.
Status Quo
Marcus Grahn