Axwell ger publiken allt - men extasen uteblir

Per Magnusson

Så många får spelningen i Stockholm

Axwell når inte samma extatiska nivå som på Summerburst. Men han stänger sommaren med ett rave som borde få pensionärer på Gärdet att klaga fram till jul.

Tältet är gigantiskt, med två för genren obligatoriska vip-hyllor och ett ölområde stort som en fotbollsplan i sluttningen utanför Sjöhistoriska museet, från var man kan se scenen.

Påannonserad av en reklamfilm för en stor ölsponsor står Axwell plötsligt där framför en brinnande bakgrund med ett versalt ”A” i mitten. Hans siluett liknar superhjälten i ett tv-spel. Sedan: tiotusen telefoner i luften. Boom.

Hård bas

Tältets väggar är tapetserade med högtalare och rökmaskiner. Var man än står känner man en bas som får näshår att fladdra. När Axwell droppar exploderar rökkanonerna.

Den 35-årige Axel Hedfors är en stabil, teknisk virtuos. Och det är en lite mer publikfriande Lundapåg än jag såg på Ullevi i juni. Han radar upp remixer av Empire Of The Suns ”We are the people” och, såklart, Coldplays ”Every teardrop is a waterfall” och är generös med EDM-allsången i ”Calling (Lose my mind)”, ”In my mind” och ”Center of the universe”. Ändå uppstår sällan samma vansinnespepp som rådde på, säg, kollegerna Steve Angellos och Sebastian Ingrossos spelningar på Stockholms stadion. Kanske behöver housepubliken gå i vinterdvala och plåstra om sina hårt utpumpade armar?

Tiotusen armar

Men konserten har stunder. Swedish House Mafias mäktiga ”Greyhound” får till och med liv i de mest slentrianmässigt Instagram-fotande. Tiotusen armar sträcker sig efter blå, grön, lila, orange laser. I morgon är det höst. Det vet alla. There’s no antidote.