”Weird Al” Yankovic gör show för nördfansen
Uppdaterad 2023-03-04 | Publicerad 2023-03-02
KONSERT ”Weird Al” Yankovic kommer till Cirkus utan ”Eat it”, ”Like a surgeon” och de andra stora parodihitsen.
Istället bjuder han på finsmakarlåtar från 40 år av humorpop.
Det här blir således ännu mer för nördarna än det redan är.
”Weird Al” Yankovic
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Cirka tusen. Längd: 116 minuter. Bäst: ”You don’t love me anymore”, ”Craigslist” och uppvärmaren Emo Philips becksvarta ståupprutiner. Sämst: Inga fel på versionen av ”It’s only rock’n’roll” men lite oklart vad en rak Rolling Stones-cover gör i just det här setet.
”Weird Al” Yankovic slog igenom i början av 80-talet, mycket tack vare MTV och musikvideons genombrott. Hans sätt att göra fyndiga musikaliskt porträttlika parodier på Michael Jacksons ”Beat it” och ”Bad”, som i Yankovics händer blev ”Eat it” och ”Fat”, gjorde snabbt en blyg dragspelare från Kalifornien till komedirockens enda superstjärna.
Madonna, alltid med det fuktade fingret i luften, föreslog rentav själv att han skulle parodiera hennes ”Like a virgin”. Det blev ”Like a surgeon”, ännu en jättehit.
Fem Grammys, flera listettor och över tolv miljoner sålda album senare kommer han på sitt blott andra Sverige-besök någonsin (det första var på Gröna Lund för åtta år sedan). Och väljer något udda att fira 40-årsjubileum som skivartist genom att spola alla hits, klassiska kostymer och upptåg för att istället åka ut och spela albumspår, de där låtarna som funnits på alla skivor som inte parodierat specifika hits utan mer skojat med artisters stilar eller hela genrer.
”The unfortunate return of the ridiculously self-indulgent, ill-advised vanity tour” kallar 63-åringen turnén, som är så avskalad att han och hans mångåriga kompkvartett till och med sitter ned genom hela giget.
Att en artist som ”Weird Al” drar till sig en ganska nördig publik säger sig självt, så det här upplägget sållar fram de allra nördigaste fansen. När två killar i hästsvans och skägg på raden bakom mig diskuterar rollspel känns det allt annat än oväntat.
Men – showen blir faktiskt rätt kul.
Yankovics humor har aldrig varit speciellt giftig eller utmanande, vilket förmodligen delvis är skälet till att han har blivit så populär, men det händer emellanåt att jag tänker att bara lite av svärtan från säregne uppvärmaren Emo Philips standup-set hade friskat upp.
Och som så ofta med så här specifikt tidsreferande humor har allt i ”Weird Al”-katalogen inte åldrats lika väl. Det funkar inte sällan ändå, eftersom fansen har en lång relation till låtarna och kan dem utantill, men för någon med en flyktigare relation till rockens krullhåriga svar på tidningen Mad blir det emellanåt lite tålamodsprövande. Särskilt när han räknar upp väldigt många olika sorters donuts i uppenbara fan-favoriten ”Albuquerque”.
Den palindromladdade ”Bob” är emellertid en underhållande twist på Dylans rockiga 60-tal. Att göra en Pixies-låt om lyxproblem (”First world problems”) känns på något vis väldigt on point. För att inte tala om ”Craigslist”, som med stor musikalisk detaljrikedom beamar The Doors 45 år fram i tiden till ett hipsterkafé i West Hollywood.
Kvällens roligaste låt lyckas faktiskt även beröra ”på riktigt”. I den smäktande Extreme-doftande balladen ”You don’t love me anymore” går det att känna smärtan när en stackars man inte klarar att se nyktert på en döende relation (”You know, I even think it's kinda cute the way/you poison my coffee just a little each day”).
För att försäkra sig om att även de som kanske trots allt råkade komma för hitsen ska få med sig åtminstone något hem avslutar Yankovic med ett medley på kändare parodier av bland andra Coolio, Nirvana och The Kinks.
Men av jublet att döma hade det inte direkt behövts.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik