Ghost når långt – men inte hela vägen

Sofia Bergström

helskärm

ALBUM Med mod och målmedvetenhet kommer Ghost långt. Men vid sidan av fullträffar rymmer femte albumet ”Impera” också flera platta fall.

Ghost
Impera
Reaktor/Universal

helskärm

ROCK I slutet av 00-talet jobbade Tobias Forge som teknisk support för en telefontillverkare i hemstaden Linköping. Hans dödsmetallband Repugnant låg i dvala men musikerdrömmarna var starkare än någonsin. Forge sade upp sig för att satsa allt på sitt nya projekt – Ghost. 2010 släpptes debutskivan ”Opus eponymous”, som skulle ta Forges musikerskap till oanade höjder och göra Ghost till en internationell akt.

Inför varje ny skiva har projektet ömsat skinn. Den satanistiska skräckrockskruden har sakta fasats ut medan en snällare pop- och discoådra fått ta större plats.

På femte albumet ”Impera” flyttar den glammiga arenarocken som började utvecklas på föregångaren ”Prequelle” in i musikalvärlden. Def Leppard och Andrew Lloyd Webbers succémusikaler ”Cats” och ”Fantomen på operan” står för stora delar av inspirationen.

Utvecklingen är inte ett dugg förvånande. Forge har många gånger dryftat drömmen om att en vacker dag skapa en Ghost-musikal.

Men det går också att urskilja mer eller mindre uppenbara vinkningar åt Toto (”Spillways”) Ozzy Osbourne (”Watcher in the sky”) och Van Halen (”Griftwood”).

I teorin låter mötet mellan pop, heavy metal, rock och musikal som en styggelse, ett musikaliskt Frankensteins monster att sky som pesten. Men Forge och hans ständigt växande stall av svenska låtskrivarpartners – däribland Joakim Berg (Kent) och återvändande Salem Al Fakir och Vincent Pontare – får det oftast att falla väl ut.

”Watcher in the sky” och ”Kaisarion" är svindlande storslagna, med arrangemang, budskap och melodier som överträffar mycket av det hårdrockens giganter skapade under 80-talets glansdagar (ingen nämnd, ingen kränkt).

Men på andra sidan av spektrat finns låtar som ”Darkness at the heart of my love”, där innehållet drar åt så vitt skilda håll att man som lyssnare slits itu. Versens vackra sångmelodi dränks av en soulig schlagerrefräng som hade passat bättre i en publikfriande Mello-artists katalog.

Och precis som på ”Prequelle” hemsöks albumet ibland av textrader som känns halvfärdiga. Fraser som ”communication is key” och ”I am your rock baby” är svåra att se förbi när Ghost spelar i den här ligan.

Temat – att imperier och stormakter är dömda att förgöra sig själva – blir allra mest slående i dramatiskt uppbyggda ”Twenties” som ger känslan av att dansa in domedagen med skygglapparna på.

Med tanke på Forges målmedvetenhet och mod lär i alla fall Ghost stå stadigt kvar om allt annat börjar svaja.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik