Klassiker i konstig kostym

Kristin Lundell

Sanna Nielsens musikal är som att få crème brûlée hälld över sig

Det är egentligen inte ensemblens fel.

Det är manusets.

Eller snarare idén att göra musikal av Boris Pasternaks mäktiga klassiker.

För nog skär det i kroppen hos alla som någon gång tagit sig tid att läsa Nobelpristagaren Pasternaks tegelstenstjocka roman från 1957 när musikalmanuset är så sockervaddskladdigt att det knastrar i öronen.

Urpremiär i Sydney

På ett sätt är det en kittlande tanke att så många verkar ha tyckt att det var en bra idé att göra musikal av ”Dr Zjivago”. Originaluppsättningen hade urpremiär i Sydney våren 2011 och gör nu, tre år senare, sin Skandinavien-premiär på Malmö Opera.

Tydligen är det långt ifrån alla som tycker att brutala folkmord, skoningslösa avrättningar och desperata självmord är inslag som inte rör sig helt naturligt i musikalkostym. Men visst. En klassiker är en klassiker.

Nog är det dock underligt att ena sekunden höra en Disney-aktig kärleksmelodram för att i nästa se en krigsfånge skjuta sig i huvudet.

Det är en grym tid i den ryska, och sovjetiska, historien som ”Dr Zjivagos” handling utspelar sig i.

Att det är en plats som inte gör sig lika naturlig i musikaltappning som sorglösa high school-korridorer manifesteras här av att det är kärlekshistorien mellan Jurij Zjivago (Wollter) och Lara Antipova (Nielsen) som krutet läggs på.

Musiken är för klen

Man försöker till och med skapa en ”I know him so well”-stämning mellan Lara och Zjivagos hustru Tonja (Åsa Fång) men dessvärre är musiken för klen för att väcka några större känslor.

Sanna Nielsen gör en stabil musikaldebut. Det är varken mer eller mindre.

Musikalen Dr Zjivago har givetvis inte ett manus i Nobelprisklass, det skulle bara en dåre begära, men den mastiga kärleksbonanzan blir till slut som att få en skål med crème brûlée hälld över sig.

Fast jag antar att vi i alla fall ska vara tacksamma för att allt inte slutar med lite sång och dans i Gulag.