Pink skiljer sig – på skiva

Jenny Seth

Pink

Funhouse (pop,rock)

helskärm

Punkpoppiga teaterapan Alecia Moore, mer känd under namnet Pink, är lite ledsnare och hesare än vi brukar höra henne.

”Funhouse”, hennes femte platta i ordningen, är helt enkelt inte så festlig som man skulle kunna tro på titeln.

I stället för uppmaningar om att ”Get this party started” heter låtarna saker som ’’Please don’t leave me,’’ ’’It’s all your fault’’ och ’’Mean’’. Om man hängt med i skvallret så är det är inte svårt att gissa att de självspäkande balladerna handlar om Pinks separation från motorcrossproffset Carey Hart.

Jepp, det verkar inte bättre än att den i vanliga fall så livliga sångerskan har gjort en skilsmässoplatta.

Pink skulle säkert kunna ha en stor publik med enbart ärliga, tråkiga ballader som ”Sober”. Men hennes storhet ligger ändå i glidandet mellan genrer, när hon suddar ut gränsen mellan pop och rock.

En värdefull förmåga på dagens topplistor och något som Max Martin (som fixat flera av spåren på plattan) kan allting om. Det finns egentligen bara en sån låt på nya plattan, fast den är å andra sidan en riktig fullträff. Singeln ”So what”, med sin retfulla na-na na-naa na-naa na-vers som är helt omöjlig att få ur skallen, är hennes absolut största listframgång hittills.

Ett anthem som vinglar snyggt mellan självpepp och självbedrägeri, skräddarsydd för alla dumpade som behöver rycka upp sig och festa till det efter gråten.

Efter raden ”I guess I just lost my husband” konstaterar hon på typiskt trotsigt Pink-vis, både triumferande och lite hysteriskt: ”So what, I’m still a rock star!”

Bästa spår: ”So what”