Akta dig för artisterna som gör ”mörk” musik

Håkan Steen

Näst sista låten på skivan är alltid svagast och ju fler tatueringar desto sämre musik.

I en ny bok avslöjar Robert Forster från Go-Betweens ”the ten rules of rock’n’roll”.

helskärm

The Go-Betweens från Brisbane i Australien garnerade album som ”Spring Hill fair” och ”16 Lovers Lane” med några av 80-talets skarpaste texter och vackraste popmelodier.

När bandets ena kreativa halva Grant McLennan dog av en hjärtattack 2006, endast 48 år gammal, innebar det slutet för Go-Betweens. McLennans låtskrivarpartner Robert Forster satsade på sin solokarriär men började framför allt att skriva om musik.

Hans artiklar för australiensiska The Monthly blev snart både uppmärksammade och prisbelönade för sin insiktsfullhet. Nu finns de bästa samlade i boken ”The 10 rules of rock’n’roll”.

Titeln refererar till att Forster i boken slår fast tio sanningar om rockmusik.

Som att artister alltid gömmer sin svagaste låt näst sist på skivan (”när folk lyssnat så långt stänger de inte av för de vet att sista låten alltid brukar vara bra”) eller att band är sämre ju fler tatueringar de har (”helt baserat på iakttagelser”).

I en intervju i brittiska The Word utvecklar han även sin tes om att riktigt bra band aldrig har medlemmar som gör soloalbum, och nämner Beatles, R.E.M. och U2 som exempel. De vet att de skulle punktera magin och vi mot världen-känslan om de inte gav sin bästa låt till bandet.

Min favorit är dock regeln om att man ska se upp för artister som beskriver sin musik som ”mörk”.

– Inga artister som känner att de behöver säga att de gör mörk musik kan rimligen skapa något som verkligen är mörkt. Mörkret ska ju höras i låtarna.

Och, well, det är förstås bara att ställa valfritt black metal-band jämte någon som Johnny Cash för att inse att Forster har helt rätt i det också.