Tjugo minuter – och jag är i Ola Salos våld
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-03
Läs Joacim Perssons musikkrönika
Jag ser mig omkring i rummet, fortfarande ensam.
Sen tankarna: Gallsjöng jag just rakt ut med gåshud på armarna?
Fan ta dig Ola Salo.
Eller ja, jag skyller mig själv. Det brukar ju sluta så när man beblandar sig med proffs.
Det är fredag kväll i ett tomt hem ensammare än någonsin. Mörkt ute. Ännu mörkare inne.
I stället för att leka med de andra tjurarna ska jag gå på konsert på egen hand, framför en laptop. Jag loggar in på Livelöpet med förväntningarna ställda med barnsjukdomarna från första sändningen i bakhuvudet.
Jag väntar mig inga mirakel.
Tjugo minuter senare är jag Ola Salos marionett. På given signal gapar jag helt ohämmat i refrängen till ”Calleth you, cometh I”. Det är jag och några tusen andra fans framför lika många datorskärmar och först fem minuter senare jag inser hur fånig jag just såg ut. Först då.
Jag ska inte köra propaganda för Aftonbladet Livelöpet till leda. Är väl medveten om att premiären med Mando Diao i mångt och mycket förstördes helt av alldeles för högt publikljud och att det knappt gick att hitta killarna i det dunkla ljuset. Att hångelfunktionen förmodligen är roligare om man är tolv år än för många över 30.
Men, och det här är viktigt, det The Ark gjorde under sitt försök att testa webbsända och interaktiva konserter visade inte bara att det här är något som faktiskt kan vara kul och tillföra något annat som liveupplevelse. Det bevisade också hur mycket The Ark tar sina fans på allvar.
Att våga gå all in. Att ställa hela bandet i en trång tom studio och ändå leverera inspirerade och unika versioner som äter sig igenom pixlarna. Att kunna skapa stämning framför en bisarr vägg av rullande konsertkommentarer. Att faktiskt bemöta fansens www-tillrop.
Det är sånt som sållar idoler från artister. Det är sånt som kan få mig till högljudd cyberallsång med bara datorn som sällskap.