Kärnfull popplatta
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-14
The Decemberists – The king is dead
POP Inget fel i att vilja mycket och ständigt testa nytt, tvärtom. Men hur det än är, rockoperor är rockoperor och temaalbum är temaalbum. Det är sällan de som räknas i längden.
Det Colin Meloy ville göra med The Decemberists förra platta ”The hazards of love” var möjligen berömvärt och rentav imponerande men fler än jag gillar förmodligen att han på Portland-bandets sjätte album återvänder till låtarna igen.
Albumet som föregick ”The hazards of love”, fem år gamla ”The crane wife”, var bra inte minst för att det var så engelskt. Ända sedan populärkulturen på allvar började studsa över Atlanten på 60-talet har den bästa popen ofta gjorts av americana-skadade britter och anglofila amerikaner.
Meloy älskade både gammal brittisk folkrock och The Smiths och lyckades till det addera en personlig, smart, finurlig penna.
På ”The king is dead” finns den mixen fortfarande kvar men här går Meloy främst tillbaka till varför han började med pop, skriver några låtar som nästan kan betraktas som hommager till hans första stora hjätar R.E.M. – även de ett gäng anglofila amerikaner – och får rentav Peter Buck att spela lite gitarr.
Meloy tillåter sig även att omfamna country, om än via Bob Dylan, och har till det den finaste hjälp man kan få. Gillian Welchs röst hörs i flera spår.
Kombinationen blir till en kärnfull, hjärtlig, tilltalande oängslig popplatta.
Meloy får hellre hålla kvar i den här tråden än skriva den där musikalen som han tydligen är sugen på.
BÄSTA SPÅR: ”Down by the water”.