Spartanskt ståtligt och intimt tassande

Men Weeping Willows nya skiva är lite väl tillbakalutad ibland

Fear & love (pop)

Weeping Willows skrapar bort syntharna och låter svajande gitarrer med mycket eko åter ta plats. Ut med 80-talet, in med 60-talet. Igen.

Eller inte.

Weeping Willows är och förblir låtarna och Magnus Carlsons röst. De må experimentera med sitt sound men de är alltid bandet som gillar Roy Orbison, Morrissey och gränslöst ensamma texter mer än något annat och vad det handlar om är, egentligen, bara hur bra Weeping Willows-låtar de skrivit den här gången.

Därför kan jag tycka att Oasis-mannen Andy Bells återhållsamma, tämligen förlåtande produktion inte alltid lyckas ställa bandet på tårna i studion. Den eftersträvade livekänslan lutar emellanåt musiken lite väl långt tillbaka i favoritfåtöljen.

Men det är oftast OK, eftersom Södermalmsmännen här har låtar som den spartanskt ståtliga ”If you know what love is” eller den intimt tassande ”The burden”.

När de får komma ut på scenerna och ställa dem jämte ”Stairs” och ”Broken promise land” kan förmodligen stora saker hända.

Bästa spår: ”A man out of me”.

Alla veckans cd-recensioner:

Håkan Steen