Ringrostig rock

Soundtrack of Our Lives kommer inte upp i sin vanliga standard

GÖTEBORG

Jag förväntar mig en bomb. Men i huvudsak bränner Soundtrack bara av kinapuffar.

Den mäktiga rock'n' roll-maskinen är rostig.

Grinigt, kan tyckas.

Vid några tillfällen asfalterar ju Kalle och Fredrik lokalen med blytungt sväng - och samtidigt står "Svålen" och Ian vid scenkanten som två Reservoir dogs beväpnade med gitarrer i stället för automatvapen och fullkomligen beskjuter oss med riff, det ena mer mördande än det andra.

Halvhjärtat och osäkert

Såna gånger är Soundtrack of Our Lives tveklöst något av det mest grandiosa man kan uppleva på en scen.

Men det sker inte så ofta som det borde under en klubbpremiär på självaste hemmaplan.

Oftast fastnar kvintetten i något slags halvhjärtat och osäkert mellanläge, utan verklig glöd och skärpa. Som fick de inte i mer än treans växel.

Ja, ett par gånger kör de rent av i diket.

Den inledande versionen av "Firmament vacation" är direkt lam och "Confrontation camp" spelar de så löjligt fort att all patina går förlorad.

Kunde vara så bra

Frustrerande att se. Man vet ju hur mycket det finns här. Hur bra det skulle kunna vara.

Jag tror dock inte att det handlar om någon permanent återgång till forna tiders vinglighet, då medlemmarnas dagsform avgjorde skillnaden mellan magi och platt fall.

Den ojämna premiären är snarare resultat av att de hunnit angripas av ringrost under den långa bortavaron från scenen.

The Soundtrack of Our Lives

Per Bjurman