Omöjligt att ha tråkigt med Lady Gaga
Publicerad 2022-07-22
KONSERT Lady Gaga går tillbaka till rötterna med jublande hits, gråtande powerballader, bisarra kreationer i massor och ännu mer spektakulär show.
Ganska lite med ”The Chromatica ball” fördjupar kanske bilden av vem den här artisten är. Men det är i princip omöjligt att ha tråkigt.
Lady Gaga
Plats: Friends Arena, Stockholm. Publik: 36 000 (enligt Gaga själv). Längd: Två timmar. Bäst: Balladpartiet blir en fin stund av kollektivt helande. Och ”Stupid love” är en förlösande banger. Sämst: Somliga tidiga hits börjar möjligen kännas lite slitna.
När Lady Gaga släppte sitt senaste album ”Chromatica” för två år sedan tog musiken ett tydligt steg bakåt, till den housepop och rockdisco som med dunder och brak rullade igång hennes karriär för 14 år sedan.
Turnén "The Chromatica ball” som skulle ha följt skivan blev förstås även den uppskjuten på grund av något som börjar på p men den här kvällen når showen slutligen Stockholm, som andra stopp på en exklusivt kort Europasväng.
Och vi kan konstatera att Gaga även på scen går tillbaka till rötterna. Vid sidan av ”Chromatica”-låtarna som tar upp halva setet är det gamla hits och några ofrånkomliga filmballader.
Mer än något annat är det väldigt mycket show.
Framför ett betonggrått scenbygge – ”mitt museum av brutalism” som den 36-åriga superstjärnan kallar det – öser hon på med dryga halvdussinet väldrillade dansare, eldkaskader, drömska poesivideor och så många Gaga-galna kreationer att jag snabbt tappar räkningen. Detta i en dramaturgiskt driven show som sångerskan delar upp i förspel, fyra akter och final. Innerplanspubliken blir en del av spektaklet med blinkande armband, Coldplay style.
Öppningen med tre gamla brottarhits är närmast en chockpåminnelse om vem Lady Gaga är.
I ”Bad romance” står hon plötsligt där, i ett slags outfit halvvägs mellan ”Robocop” och kokong, rusar ut med dansarna på de två tungor som sticker ut i publikhavet och får med sig publiken på några sekunder. ”Just dance” förvandlar henne till ett slags diktator i en grå estetik som leder tankarna till Fritz Langs ”Metropolis”, eller nåt, med dansarna som en smutsig klump lydiga undersåtar.
Första akten inleds med housepoppiga ”Alice”, där Gaga sitter till synes uppspikad på ett podium som en blodröd fjäril i lårhöga stövlar. När podiet viker sig bakåt hamnar hon på rygg och gör juckrörelser till raden ”take me to wonderland”.
Andra akten förvandlar showen fullt ut till ett slags Edens lustgård i plåtig nattklubbsversion, med artisten i keps, svart lacktopp, spetsiga horn på axlarna och några av hennes mest explicita nummer. Inte minst ”Lovegame” med den underhållande raden ”I wanna take a ride on your disco stick”.
Akt tre handlar om frihet och självrespekt. Gaga behängs med en extremt puffärmad guldkänning för att stryka ett extra streck under vem som är kvällens queen.
På en mindre scen ute i publiken börjar showen gå riktigt bananas. En flygel som ser ut som ett trädmonster från någon gammal skräckfilm hissas upp ur golvet. ”Born this way” börjar som pianoballad för att eskalera till det ”var vem du vill”-discoanthem den är.
I akt fyra blir det powerballadbonanza, där Gaga sitter kvar på den lilla scenen och knyter an till vännen Elton Johns tradition att sjunga sina känsligaste sånger i de mest bisarra kreationer. ”Shallow” levereras i ett slags lila insektsmask med gigantiska tentakler.
Det här är annars paradoxalt nog den stund i konserten där Gaga känns mest mask- och gardlös. Hon verkar uppriktigt rörd när hon förklarar hur mycket hon saknat publiken och tackar alla som trodde på att hon kunde få hälsan tillbaka.
Finalen driver konserten till sitt klimax med ännu mer eld, glitter och blodrött ljus. Vi får maffig discorock i ”Stupid love” och rena Cher-svallet av känslor i ”Top gun”-balladen ”Hold my hand”.
Förutom eviga teman som spelet mellan sex, religion och mysticism och kampen för allas värde känns det kanske inte helt glasklart vad Stefani Joanne Angelina Germanotta vill förmedla med sitt tvåtimmarsbombardemang av konstant musikalisk och visuell action. Hon har rentav erkänt att hon inte nödvändigtvis vet själv.
Möjligen är det här heller inte en överdrivet revolutionerande show av någon som gjort det spektakulära och chockerande till en så vital del av sitt artisteri.
Men det är också fullt möjligt att detta är precis den konsert som Lady Gaga ska göra 2022, att det är den här sortens välkomnande hitfyrverkeri alla hennes ”monster” framme vid scenen bäst behöver efter två år av ännu mer alienation och outsiderkänslor än vanligt.
Allt jag egentligen vet är att även om hjärnan envisas med att formulera diverse teoretiska invändningar har resten av kroppen inte tråkigt en sekund.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik