Stort, Stevie

Jo, det blev riktigt, riktigt bra till slut.

Stevie Wonder gjorde sina klassiker, ledde allsång och stod ner på knä och spelade munspel.

Inledningsvis var ljudet dåligt, burkigt och skrälligt. Det rättade till sig och efter en försynt inledning drog Wonder igång festen med "Master blaster jamming" och gungade duktigt i "Higher ground". En snyggt blandad konsert. Mot finalen bjöd han på en ny låt, "So what the fuzz".

I "That girl" tog han fram munspelet och kvällens första stora jubel.

Hyllar Coltrane

Det är Stockholms jazzfestival, och han gör några jazznummer. En hyllning till John Coltrane och en fin instrumental "Misty" där hans munspelande får den varma sommarnatten att dansa.

Stevie Wonder i toppform är ett geni. Som låtskrivare har han en sällsynt känsla för melodier och rytmer, han är en fantastisk sångare och musikant. Han har ett suveränt parti i konserten som går från "Signed, sealed, delivered" till "Sir Duke" och "Isnt she lovely" och "Overjoyed". Han sötar med "I just called to say I love you" och "You are the sunshine of my life". Får alla att dansa till "Superstition".

Växters känsloliv

Men ibland segar det. Han gjorde ett dubbelalbum om växters känsloliv, och sjunger här faktiskt "The secret life of plants". Han har någon allsångsövning för mycket med publiken i ett väldigt utdraget farväl. Och för de som sitter i andra ändan av fotbollsplanen är det säkert svårt att få samma fina gemenskap som de nära scen.

Men som helhet. Stor artist, stor kväll.

Stevie Wonder

Jens Peterson