Begåvat men tråkigt, Sarah
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-11-03
Hon sparar definitivt det bästa till sist. Ensam vid pianot, formligen dränkt i jubel efter drygt en och en halv timmes konsert inför ett välfyllt Cirkus, lirkar Sarah McLachlan igång balladen "Angel".
Stolt, laddat och självklart
En avskalad, värdig sång som kanadensiskan levererar med en röst så stolt, laddad och självklar att jag inte kan låta bli att tänka på Emmylou Harris.
Sarah McLachlan är en artist som under de 16 år som gått sedan debutalbumet hunnit etablera sig som en singer-songwriter i fotspåren på Kate Bush och Tori Amos, med en touch av folk och country på väl valda ställen och små drag av Alanis Morissette-rock på andra. Mogen integritet och radiovänlighet i förening, "adult alternative" som det kallas i USA.
Vågar bara halvvägs
Det är musik med goda ansatser, men också musik som ofta bara vågar sig halvvägs.
Begåvat men lite tråkigt, och i det läget hjälper inte den påkostade visuella inramningen med massor av ljus och "drömska" bildprojektioner av vattenfall, eldsflammor och snö.
Den ger i stället bara en väldigt onödig Enya-vibb till föreställningen.
Nog är "Hold on" och "Building a mystery" hyfsade låtar, men det är bara i "Angel" som McLachlan gör det hon verkligen borde göra.
Sarah McLachlan
Håkan Steen