Axl Roses diktatur

Magnus Sundholm

Därför tog det 14 år att göra klart ”Chinese democracy”

HOLLYWOOD. Nu är ”Chinese democracy” verklighet.

Nästa vecka släpps plattan som tagit 14 år att spela in.

Arbetet har kostat originalmedlemmar och skivbolagschefer jobben.

Den ende som överlevt är gruppens sångare och diktator, Axl Rose, 46.

Det rekordsega arbetet försvaras av Guns manager, Andy Gould:

– När de bad Michelangelo att måla Sixtinska kapellet sa de inte, ”Kan du göra det under fjärde kvartalet?”.

Med såna argument är det ingen tillfällighet att rockens föredetting fått ägna de senaste 14 åren med att färdigställa 14 knappt fyra minuter långa spår.

Men Goulds uttalande är givetvis tillrättalagt.

”Chinese democracy” har – kanske med rätta – kallats världens dyraste platta.

Någon exakt prislapp går inte att få men redan 2004 klagade skivbolaget i ett brev över att projektet kostat ”miljontals dollar”.

För att kunna förstå hur pengarullningen fått pågå måste man gå tillbaka i tiden – till hösten 1991.

Då var Guns N’ Roses det största rockbandet i världen.

Albumen ”Use your illusion” 1 och 2 hade precis släppts och för första gången i rockens historia gick två album från samma band in på USA-listans första och andra plats.

Lågan brann ut

Men redan tre år senare hade lågan brunnit ut.

Långvarigt drogmissbruk, inre slitningar, scenskandaler och upplopp gjorde att medlemmarna gled isär.

Framför allt var det Axls personliga problem som överskuggade allt.

”The spagetti incident?” – en platta där gruppen gjorde cover på olika punkklassiker – möttes av blandade recensioner och halvtaskiga försäljningssiffror.

Medlemmarna i bandet – det som var kvar av det – samlades i Complex, en Los Angeles studio för att spela in ett nytt album.

Tanken var att det skulle släppas 1995.

Men ingen av medlemmarna verkade särskilt intresserade av planen. Än mindre var de intresserade av att hålla sams.

– Det kändes som ett diktatorskap, har gitarristen Slash berättat.

– Axl satt tillbakalutad i en stol och tittade. Det var ett riff här, ett riff där. Men jag hade ingen aning om vart det bar.

Rose ensam kvar

Att gruppens tidigare plattor fortsatte att sälja i miljonupplagor gjorde att skivbolaget inte ville pressa medlemmarna.

I stället hoppades cheferna att killarna skulle lösa krisen på egen hand.

1996 fick Slash nog och lämnade gruppen. Några månader senare försvann också trummisen Matt Sorum och basisten Duff McKagan. Kvar var bara Rose.

Men han ägde rätten till namnet.

– Det hade han skaffat under en Europaturné. Minuter före en spelning i Tyskland drog han fram ett kontrakt. Han vägrade gå på scen om vi inte skrev på, berättade Slash för några år sedan i en intervju med Aftonbladet.

– Vi orkade inte med hans bråk utan gjorde honom till viljes.

Körde över skivor

Utan trätande bandmedlemmar hoppades Geffen records att Rose skulle ta nya tag. 1997 skickade bolagets Todd Sullivan ett gäng cd med samplingsmaterial från olika producenter och uppmanade artisten att välja en samarbetspartner.

Sullivan har uppgett att han fick ett samtal där han informerades om att Rose hade kört över skivorna med sin bil.

Helt hade inte Rose lagt ner arbetet. Men mer än fragment till låtar blev det inte.

Sullivan prisade Rose och rådde honom att göra klart några av spåren.

– Dagen därpå fick jag ett samtal från Geffens ordförande, Eddie Rosenblatt, som sa att jag petats från projektet, berättar han i New York Times.

I hopp om att den tidigare guldkalven skulle hitta storformen gav bolaget honom fria händer. Han fick:

En studio med 60 nya gitarrer.

En miljon dollar i förskott och löfte om ytterligare en miljon dollar när plattan levererats.

Hyra specialutrustning för långt över 800 000 kronor i mer än två år fast han bara använde prylarna i sammanlagt 30 dagar.

Men det resulterade inte i något mer än spåret ”Oh my god” som fanns med i Arnold Schwarzeneggers ”End of days” 1999.

När det inte gjorde något väsen av sig tycktes Rose tappa sugen. Hans besök i inspelningsstudion blev så sporadiska att teknikern Billy Howerdel och trummisen Josh Freese hade tid att starta ett eget band och ge ut en platta, ”Mer de Nroms” som kom att sälja i 1,7 miljoner exemplar.

Sågades

För att rädda de nerplöjda pengarna i projektet rekryterade skivbolaget Queens gamla samarbetspartner, Roy Thomas Baker.

Men i stället för att göra klart plattan sågade han materialet och uppmanade Rose att göra nyinspelningar.

Skivbolagets chefer slet sitt hår. Inte blev det bättre när Baker kunde lägga ner åtta timmar på att spela in en kort slinga.

Under tiden rekryterade Rose två nya musiker – gitarristen Buckethead och Brian ”Brain” Mantia.

Men någon platta blev inte färdig.

I stället fick skivbolagscheferna svettas över nya räkningar. I början av 2001 uppgick inspelningskostnaderna till 244 000 dollar – per månad.

Här är utgiftslistan:

Studiohyra: 50 000 dollar.

Lön till sex musiker: 62 000 dollar.

Gitarrtekniker: 6 000 dollar.

Inspelningstekniker: 14 000 dollar.

Inspelningsprogram: 25 000 dollar.

Ett lyckat framträdande på MTV:s årliga show 2002 fick skivbolaget att vädra morgonluft.

Men den efterföljande turnén sprack efter ett bejublat framträdande i New York.

Orsak: Rose nobbades inträde på Manhattan-nattklubben Spa.

– Det förstörde stämningen. Han dök inte upp vid nästa konsert och arrangören ställde in resten av turnén, berättade en källa som jobbade med bandet.

”Psykisk inspektion”

Däremot lades inte studioarbetet ner.

Men Roses beteende blev allt mer bisarrt. De han anlitade – producenter, studiomusiker och gitarrtekniker – tvingades skriva på strikta kontrakt om tystnadsplikt. De tvingades också skicka in foton på sig själv för att Roses personliga guru skulle kunna göra en ”psykisk inspektion” och på så sätt bedöma personernas ”ärlighet och moraliska styrka”.

Till slut kastade skivbolaget in handduken.

”Det är Roses skyldighet att bekosta och avsluta arbetet, inte vårt”, hette det i ett brev 2004.

Det skulle ta ytterligare fyra år innan Rose levde upp till åtagandet.

3 miljoner ex

I dag tror Universal så mycket på plattan att det har tryckt upp tre miljoner ex inför utgivningen.

Kanske kan det till sist också få igen de förlorade miljonerna.

I ett brandsäkert valv utanför Los Angeles finns varje ton som någonsin togs under de 14 inspelningsåren. Totalt är det över 1 000 cd-album och 1 000 DAT-band.

Det räcker och blir över till en rad uppföljare.

Frågan är hur lång tid det tar för Rose att välja ut materialet.