Ärligt och stabilt, Saxon

Mattias Kling

helskärm

Saxon

Scen: Rock Stage. Bäst: ”747 (Strangers in the night)”. Sämst: Vad trumsolot tillför? Ingenting.

Kolla in Nibbs Carter på basposition.

Han är närmast övertänd, går loss som om instrumentet vore ett icke önskvärt bihang, slår lacken av det, sliter i strängarna, exploderar.

I motsatta änden av utlevelseregistret står en bandanasvept Paul Quinn och gör vad han ska, inte mycket mer, samtidigt som Biff Byford knäfaller inför publiken och Nigel Glockler skickas upp tio meter ovanför scengolvet.

Rakt och ärligt

När NWOBHM-kamraterna byter förrförra årets kompletta ”Denim and leather”-genomgång mot en mer ordinär låtuppställning gör den det med en auktoritet som över­tygar.

En ärlighet som går rakt igenom ”Wheels of terror” via ”Crusader” till ”Wheels of steel”, från nutidens ”Sacrifice” ända tillbaka till det karriärbyggande tidiga 1980-talet.

Drar storpublik

Det är en intention som funkar på en festival av denna typ. Den hälsas som sig bör, med respekt och lyhördhet av en omfattande kvällspublik. Även om helheten i längden inte är så omtumlande.