M Night Shyamalans ”Trap” är stundtals underhållande

Jan-Olov Andersson

helskärm

Trap

Regi M Night Shyamalan, med Josh Hartnett, Ariel Donoghue, Saleka Shyamalan, Hayley Mills, Alison Pill.

Ännu en film av regissören som blivit känd för att bjuda på en oväntad ”twist” mot slutet av sina filmer.

På det sättet gör M Night Shyamalan ingen besviken. Här finns flera ”twister”.

THRILLER. När filmbolag inte vill pressvisa filmer i förväg anar man alltid lite oråd. Här tycks det dock vara ett lokalt svenskt påhitt, för i USA har alla stora medier recenserat filmen i förväg.

Och så dålig är inte ”Trap”. Upplägget är inte så dumt. Vi i publiken engagerar oss i trevliga och snygga pappan Cooper (Josh Hartnett) som tagit med sin dotter Riley (Ariel Donoghue) på en utsåld popkonsert med artisten Lady Raven, som är en Lady Gaga- eller Ariana Grande-liknande artist. Hon spelas av regissörens dotter Saleka Shyamalan. Nepotism? Nja, under namnet Saleka är hon en åtminstone halvkänd artist och både låtarna och hennes framförande är ganska bra. Däremot är hon en riktigt usel och entonig skådespelerska.

Av en slump, i mötet med en t-shirtförsäljare, får Cooper veta att arenan är omringad av hundratals beväpnade poliser. De har fått ett tips om att The Butcher, en seriemördare med tolv lik på sitt samvete, är på plats. Och snart avslöjas det att Cooper är honom.

En ”twist”, visst, att huvudpersonen vi lurats att sympatisera med inte alls är den vi tror, men det är hela filmens grundidé, så det är ingen spoiler att avslöja den. Det gör man övrigt själva i trailern också.

Cooper börjar snoka i vad det finns för möjligheter att lämna arenan utan att åka fast. Alla som lämnar den ska förhöras. Dottern tycker, med all rätt, att han beter sig lite konstigt. Här är det fortfarande en rätt fantasifull och spännande film, när den påhittige Cooper letar möjligheter.

Vad som händer sedan, ska inte avslöjas. Det blir en och annan ”twist”, ibland med sociala medier inblandade.

M Night Shyamalan har sagt att tanken var vad som händer om ”När lammen tystnar” utspelades under en Taylor Swift-konsert. Han har också sagt att han har nobbat att vara en director for hire, en som filmar andras manus.

Det är lite synd. För även om han hittade en egen nisch när han lurade skjortan av hela världen med genombrottsfilmen ”Sjätta sinnet” (1999), har han i sämsta fall ibland blivit en parodi på sig själv. Han är ju en bra personinstruktör. Även den här filmen har ögonblick av obehag och spänning som imponerar. Han använder väldigt effektivt isländska kompositören Herdís Stefánsdóttirs musik.

”Trap” blir till sist något så märkligt som en ändå ganska underhållande film, trots att den blir sämre och mer ologisk, ju längre den pågår.

Filmen visas på bio.

Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.