Luhrmann ger klassiska boken en ny inramning

Jens Peterson

Nyinspelningen av ”Den store Gatsby” påminner om ”Moulin Rouge”

DRAMA En litterär klassiker - i 3D?

Jo, det funkar. Baz Luhrmann visar att F Scott Fitzgeralds 1920-talsroman känns levande även i vår tid. I 3D formas vattendroppar till flygande noter och skrivmaskinens bokstäver far mot åskådaren i en charmig scen. Romanen är inte tjock men en litterär tungviktare. "Den store Gatsby" har filmats förr, men aldrig blivit riktigt bra. Språket har gjort boken tidlös, men vackert språk är inte den bästa startpunkten för en film.

Baz Luhrmann löser det smart. Han har gett historien, och berättaren Nick Carraway, en ny inramning. Det botar problemet med berättarröst, och gör det logiskt att behålla romanens eleganta formuleringar och de vackra avslutande meningarna.

Boken har också några nyckelbilder som gör sig bra på film. En gammal reklamaffisch för en ögonläkare hänger kvar mitt emot bilverkstaden där några nyckelscener utspelas; ett par jätteögon blickar ut genom glasögonbågarna som en allseende Gud. På en brygga lyser en grön lykta på nätterna, ett fokus för Gatsbys hopp om att vinna tillbaka sitt livs kärlek.

Som vanligt har Baz Luhrmann gjort en visuell fest. Han är en slösande bildmakare och hans geni ligger särskilt i musiknummer, precis som i ”Strictly ballroom” och ”Moulin rouge”. Han och hustrun Catherine Martin är uppenbarligen rätt personer att organisera Gatsbys lyxiga fester i ett palats på Long Island 1922. Hon har gjort kostym och scenografi.

Musiken blandar anakronistiskt stilar från många tidsepoker. Gershwins ”Rhapsody in blue” får en pampig huvudroll, men här ryms också dagsfärska rytmer och jazzblås, och Lana Del Reys smäktande ballad "Young and beautiful".

"Det går inte att upprepa det förflutna", säger Nick Carraway till Jay Gatsby. "You can´t repeat the past". Men mannen som blivit rik på någon sorts skumma affärer säger emot.

Det är Gatsbys dröm och tragedi. Som ung militär blev han förälskad i Daisy, en rik kvinna, och när alla hade uniform kunde även han, den fattige, uppvakta henne. Nu försöker han upprepa den kärlekstiden. Han tror att pengar och slösande rikedom ska köpa honom status och bekräftelse.

Men klassamhället är starkt även i 1920-talets USA. Nyrika betraktas med förakt av de som ärvt sina miljoner i flera generationer. Gatsby ses som vulgär av sin rival, den rike Tom Buchanan som nu är gift med Daisy. En arrogant man som med suvären likgiltighet själv är otrogen. Han spelas utmärkt av Joel Edgerton, men jag tycker alla skådespelarna fungerar bra i sina roller. Leonardo DiCaprio ger Gatsby mystik och coolhet, och är stark när han inte kan behärska ilskan. Carey Mulligan gör den otacksamma rollen som Daisy betydligt bättre än Mia Farrow i filmen fårn 1974.

Baz Luhrmanns Gatsby påminner om "Moulin rouge". En uppblåst stiliserad version av en ytlig högljudd värld där pengar ger makt och känslor krossas bland skärvorna och skräpet när festen är över.