Karim har gjort en svensk 'Short cuts'
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-09
För kärleken 
DRAMA Det dräller väl inte direkt av svenska filmer där man har förmått förena underhållning med att man har något att säga om tillståndet i Sverige i dag.
Lukas Moodysson har gjort sådana filmer, när han har haft lust.
Ella Lemhagen gjorde det i ”Patrik 1,5”.
Othman Karim, med den lite sorgligt förbisedda ”Om Sara” (2005) bakom sig, gör det med sin andra film ”För kärleken”.
Sådana filmer hade säkert gjorts tidigare också, men i mer modern tid var det Robert Altman (1925-2006) som nästan skapade en ny filmgenre med mästerliga ”Short cuts” (1993).
Den skildrade ett antal människor i Los Angeles och hur deras liv korsade varandra.
Paul Haggis ”Crash” (2004) var i samma stil. Många människoöden, samma spelplats, men mer koncentrerad på ett ämne, hur rasismen i dagens USA påverkade människorna. Det blev både publiksuccé och en lite otippad Oscarsvinst som årets bästa film. Om dessa båda filmer ”spökat” för Othman Karim, så är det bara på ett positivt sätt.
Ett bärande tema i hans film – rasismen i dagens Sverige – har han liksom med modersmjölken, då han är född i Uganda. Hans familj flydde till Sverige under Idi Amins skräckvälde på 1970-talet.
Det börjar på ett väldigt dramatiskt sätt. Sedan får vi i återblickar följa hur filmens huvudpersoner hamnade i denna situation.
Vi får möta folk ur olika samhällsklasser, med olika värderingar, med olika drömmar. Några är framgångsrika, andra inte. Det är ett smart manus, i bara några korta scener tecknar Karim effektivt personernas bakgrund.
Alla skådespelarna är utmärkta. Hollywoodstjärnan Danny Glover må vara filmens berättare, men själv tycker jag nog Peter Gardiners alldeles vanliga tvåbarnspappa är filmens själ och hjärta. Han råkar bara vara svart och ha ett lite konstigt efternamn, något som ställer till det för honom och hans familj.
Jag har helt avsiktligt inte berättat vem som spelar vad. ”För kärleken” är en film som både roar och oroar, underhåller och engagerar, och som blir bättre, ju mindre man vet när man slår sig ned i biosalongen.