Brendan Fraser – en fnittrig och frånvarande pajas

Susanne Nylén

LONDON. Brendan Fraser ställer sig mot väggen och börjar rita ett streck.

Ja, det stämmer, han är längre än de flesta skådespelare.

Och också en av de mest underliga jag någonsin träffat.

Journalister från all världens hörn har samlats runt det runda bordet för att träffa stjärnan.

De spansktalande kollegorna har just fått en utskällning från en australisk reporter för att de inte ställer några frågor.

Hon tycker alla måste hjälpas åt för att få tiden att gå när vi intervjuar birollsinnehavarna och regissören i väntan på Brendan Fraser.

Spanjoren svarar att han helt enkelt inte förstår vad de säger och därför inte ställer några frågor.

Qué?

Inom tjugo minuter sitter vi alla som stora frågetecken.

– Det där var det sjukaste jag någonsin varit med om, säger den tyske journalisten.

Vi har just träffat Brendan Fraser, för hans nya film ”Inkheart” och utan att överdriva kan man säga att han inte riktigt var eh?… närvarande. Hans ögonlock hänger som rullgardiner. Han mumlar, pratar tyst, fnittrar mest för sig själv och för monologer ingen hänger med i. I bland kommer ett hysteriskt skratt.

Han förklarar att han har jetlag. Eller också har sömnpillren ännu inte gått ur kroppen.

Brendan Fraser är en skugga av killen på vita duken. Om han ens är så speciellt het där? Han bär illasittande jeans, en liten kula tänjer ut t-­shirten och vikarna på hjässan kämpar mellan ebb och flod. När frågorna börjar sina – i brist på ­vettiga svar – ber australienskan honom säga hur lång han egentligen är. Då ställer han sig mot dörren på ­Soho Hotel och ritar ett streck ovanför huvudet.

1,92.

När jag senare ska få 15 minuter på egen hand med honom är jag faktiskt lite skraj eftersom han inte verkar helt stabil. Till min stora överraskning tycks han dock ha piggnat till lite och jag lyckas få fram att skilsmässan han går igenom har tagit på krafterna.

Men han sitter fortfarande mest och mumlar och fnittrar:

– Mumien, mumien, mumien. Överallt skriker folk ­bara om de där mumiefilmerna efter mig.

Mot slutet av intervjun försöker jag bryta vad som känns som inlandsisen genom att skämta lite och förklarar att han faktiskt är väldigt lång jämfört med de flesta Hollywoodstjärnor – som i regel är extremt korta.

Då böjer han sig fram, tar i hand och säger:

– Så det är så här du hälsar på Tom Cruise?