– Jag vill filma igen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-21
Carola i natt om debuten i Hollywood
SAN PEDRO (KALIFORNIEN). Nu har Carola Häggkvist slagit in på ett nytt spår.
Sångerskan spelade i går in scener i den norska storsatsningen ”Yohan – barnavandrarna” med den filmstjärnan Kris Kristofferson.
– Jag fortsätter gärna med det här, säger hon till Nöjesbladet.
Ingen kan anklaga Carola för att ta för vida svängar med det första långfilmsuppdraget.
I det Grete Salomonsen-regisserade dramat, med en budget på 35 miljoner, om en tioåring som tvingas försörja sig på egen hand spelar hon sig själv.
Men hennes uppdrag har växt.
– Jag skulle bara sjunga in titelspåret när jag fick erbjudande att vara med.
Först var hon tveksam.
Sen hörde hon att sångaren och skådespelaren Kris Kristofferson hade en av rollerna.
Gillar action
– Då gick jag igång direkt. Jag är en stor fan av Barbara Streisand. Och jag såg Kris i ”A star is born”. För mig var det bara tack, liksom, säger Carola.
Nu sitter hon i källaren till den norska Sjömanskyrkan i San Pedro i Kalifornien. Hon är fullt sminkad och ser nästan overkligt bra ut med tanke på att hon varit uppe sedan fem i morse.
– Jag kom i går och har jetlag, säger hon.
Men erfarenheten har gett blodad tand.
– Vi får se vart det här leder. Det handlar om att ha ett öppet hjärta. Jag har alltid tyckt om action och skådespeleri. Om det sedan är på scenen eller framför kameran behöver inte spela så stor roll.
Betyder det att du vill fortsätta i branschen?
Carola ler hemlighetsfullt.
– Ja, kanske det. De planerar ju flera uppföljare.
”Jag tror på mötet”
Att Carola är populär i det norska teamet råder ingen tvekan om. När Nöjesbladet är plats erbjuds hon repliker som inte varit planerade.
Hon protesterar inte.
Först till helgen återvänder hon till Sverige.
– Det är mammavecka nästa vecka. Amadeus fyller år, säger hon.
Om sonen och filmarbetet står i centrum får hennes kärleksliv stå tillbaka.
Hon har visserligen försökt dejta lite via nätet.
– Jag bjöd in några på konserterna på julturnén. Men jag gick ut och hälsade. Sen var det mest ”tack för kaffet”, liksom.
Hon skrattar lite förläget när hon förklarar vad som gick snett.
– De ser ju aldrig ut som på bilderna.
Sen, innan vi skiljs, blir hon allvarligare,
– Jag tror på mötet. Man vill att det ska kännas rätt.
Precis som hon tycker att det gör med filmsatsningen.