Barndomsskildring med barnfilmskänsla

”Red island” har snigelfart och få nyanser

Emma Gray Munthe

helskärm

Red island

Regi Robin Campillo, med Charlie Vauselle, Nadia Tereszkiewicz, Quim Gutiérrez

FILMRECENSION. Regissören Robin Campillo följer upp mästerverket ”120 slag i minuten” med sömnig barndomsskildring.

DRAMA. Madagaskar, tidigt 70-tal. På militärbas 181 är fransmän fortfarande stationerade, trots att landet nu är självständigt. Tillsammans lever de i en bubbla av middagar, fester och liten kontakt med världen omkring dem – och åttaårige Thomas (Charlie Vauselle) ser och hör allt de gör. I alla fall när han inte är uppslukad av böckerna om superhjältinnan Fantômette, som dyker upp i flera serietidningsartade (och störande) instick i filmen. 

Det är genom hans ögon som de vuxnas kärlekar, käbbel och mystiska sorger filtreras. Ett beprövat grepp i barndomsskildringar, men här med resultatet att "Red island" till stora delar känns som en barnfilm där alla har tydliga roller och nyanserna är få. Pappa (Quim Gutiérrez) är sträng, kall och hård, mamman (Nadia Tereszkiewicz) är moderlig men vemodig. Familjens bekanta är deras bullriga, runt frejdiga och varma kontraster. 

Regissören Robin Campillos förra film, mästerverket "120 slag i minuten", vibrerade av energi, men "Red island" sniglar sig fram – och det är inte förrän i filmens kanske sista halvtimme som det sprakar till hjälpligt. Det är också då som Campillo släpper barnets perspektiv, och ser tillbaka med en mer medveten blick. Man önskar att han gjort det från start.

Visas på bio.

Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.