Tim Burton på (o)friskt humör
”Beetlejuice Beetlejuice” är oväntat kul
Uppdaterad 10.52 | Publicerad 10.43
Beetlejuice Beetlejuice
Regi Tim Burton, med Michael Keaton, Winona Ryder, Catherine O'Hara, Justin Theroux, Monica Bellucci, Jenna Ortega, Willem Dafoe
FILMRECENSION. Tim Burton och stora delar av originalcasten är tillbaka med en fortsättning på spökkomedin "Beetlejuice".
SPÖKKOMEDI. Under de 36 år som gått sedan "Beetlejuice" kom 1988 har den fått horder av fans, blivit animerad teveserie, ett spel och en Broadwaymusikal som i dag dessutom får Europapremiär på Östgötateatern. En uppföljare i filmväg har varit på gång under många år, i många olika former. Obegripligt, med tanke på att originalet inte var så bra till att börja med, och inte heller har åldrats väl. I berättelsen om ett spökande par som måste ta till drastiska metoder för att jaga bort de nya ägarna ur sitt hus gick Tim Burton all in med sin b-filmsestetik. De digitala effekterna såg redan då ut som skräp och de fysiska var på hand i strumpa- och papier-maché-monster-nivå, men grunden för hans numera välbekanta och skeva värld var lagd. I den rör han sig förstås nu igen – men med (o)friskare humör och mer oomph än på länge.
I den här vändan är stora delar av persongalleriet kvar, medan andra är ute ur leken av olika internlogiska anledningar. I centrum står tre generationer kvinnor i familjen Deetz – den egocentrerade konstnärsmamman Delia (Catherine O'Hara, igen), Lydia (Winona Ryder, igen), som ser exakt likadan ut som senast och numera är traumatiserat medium, programledare för tv-showen ”Ghost House” och mamma till cyniska spökskeptikern Astrid (Jenna Ortega) – är på grund av en familjetragedi tillbaka i huset där allt började. Snart har det sagts Beetlejuice, Beetlejuice, Beetlejuice och den obehagliga cirkusen runt den frammanade bio-exorcisten Beetlejuice (Michael Keaton, igen) kan börja.
Det börjar trevande och stelt, men "Beetlejuice Beetlejuice" får snabbt upp farten och utvecklas till någon form av makaberdiscovariant med inslag av Mazzy Star och tveksamma dansnummer. Ribban var visserligen lågt lagd, men uppföljaren är klart bättre, roligare, snyggare och tightare än originalet. Dessutom med Keaton sjungandes Richard Marx stalkerdänga ”Right here waiting”, en med häftklamrar ihopsatt och omöjligt gothvacker Monica Bellucci som haft uppenbart roligt, en sedvanligt snabbkäftad Ortega och Willem Dafoe som en död actionskådissnut som gjort sina egna stunts en gång för många. Oväntat kul och knäppt på det stora hela!
Visas på bio.
Passa även på att se...
... mysigt spökiga “ParaNorman” – eller spara den till Halloween.
Visste du att...
... en tidigt påtänkt ”Beetlejuice”-uppföljare skulle utspela sig på Hawaii?
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.