Persbrandt gör en av sitt livs bästa roller

Jens Peterson

”Mig äger ingen” på filmversionen knockar Nöjesbladets recensent

DRAMA Mikael Persbrandt är mästerlig i rollen som pappa.

De tre som spelar hans dotter i olika åldrar är ­också mycket bra.

Det är en gripande film, som gör ont och berör.

Den bygger fritt på Åsa Linderborgs bok, och vi som drabbades djupt av den starka texten kan ha sett ­andra bilder.

Det här är inte exakt den boken, men det är en sevärd film.

Kjell-Åke Andersson ­berättar skickligt, och tidsmarkörerna från 1970- och 1980-talen fungerar fint.

Det är visuellt vitalt och med öga för detaljer.

Historien börjar en jul när mamma, pappa och femårig dotter ska fira hemma hos flickans farmor och farfar. Men det blir släktbråk där, och det blir snart splittring i hemmet där ­modern (Tanja Lorentzon) inte står ut med makens ­supande och humörsvängningar.

Ett starkt band

Mellan honom och ­dottern finns ett starkt band, och när mamman lämnar honom får flickan stanna kvar.

Bra skådespelare i alla roller. Mikael Persbrandt gör en av sitt livs bästa ­roller. Han är mästerlig

i centrum som Hasse, en stolt ­arbetare som är dotterns förebild och berättar för henne om drömlandet Kuba.

Ensam kommunist

Medan flickans mamma är aktiv politiskt och engagerar sig i demonstrationer och diskussioner är Hasse Andersson en ensam kommunist.

Han cyklar i motsatt riktning mot demonstrationståget.

Vi ser honom för det ­mesta ensam.

Han super ensam.

Han säger inte mycket i familje­bråken, han ­tiger sorgset sammanbitet ­under farfars utskällningar och Persbrandt är utmärkt i sårbarheten.

Det är han och dottern, senare i elvaårsåldern, mot världen.

Vi ser allt med hennes ögon, lojaliteten och ­kär­leken till den väldige pappan. Tills hon inser att han ­sviker och är bräcklig, oavsett hur starka muskler han har.

Saknar stoltheten

En av delarna man kan sakna från boken är faderns yrkesstolthet, hållningen som gett boken och filmen dess titel men här mest ­antyds. Vardagen, regelbundenheten, arbetet.

Här blir det mer skiss­artat, nedslag i olika miljöer och nyckelhändelser.

Men en historia värd att se. Människor och en tid som sällan skildras på bio.

Ett samhälle som ­formade det Sverige vi ­lever i nu.

Fotnot: ”Mig äger ingen” var ­avslutningsfilm på Malmö film­dagar och får biopremiär den 8 november.