Du är så feg, Melodifestivalen
Känslolöst, ironiskt – alltså meningslöst.
Snälla Melodifestivalen 2017:
Stånga mig, sparka mig! Gör nånting! Hoppa på mig!
I bioaktuella ”Lego Batman”, tuff barnfilm som samtidigt blinkar vilt och roligt till vuxna filmfantaster, kretsar handlingen kring att boven Jokern inte känner sig sedd av hjälten Batman.
Jokern är ledsen. Hur mycket ondska och hot mot Gotham han än smäller upp är Batman likgiltig. Jokern vill ha en relation. Men Batman har ingen kontakt med sitt känsloliv. Han bryr sig inte om Jokern. Han bryr sig inte om någon. Batman är sig själv nog.
I denna allegori är det Melodifestivalen som är Batman och vi i publiken är Jokern.
Eller åtminstone jag:
Reta mig! Stånga mig! Få mig att känna – någonting. Någonting. Bara något lite. Innan allting är över. Känna. Något? Lite?
Nej. Nej, nej.
Inte bara skam. Det är för enkelt. Inte den skam som kollektivt lade sig över riket när det genanta inledningsnumret om Skåne inledde showen i lördags. Det som fick komikern Babben Larsson att erbjuda sig att frivilligt hjälpa till med manusarbetet och resten av landet att hälla upp en riktigt osaftig gin och tonic – 8 cl mot 8 cl ungefär.
Men skam är ändå en känsla. Skånenumret hade någonting. Liksom programledaren David Lindgrens storartat artistiska mellanakt hade någonting, fysiskt, men själsligt var en narrshow på tidigare vinnares lyten.
QX-galan sändes på TV4 direkt efter Melodifestivalen. Inspelad, klippt, för smalare publik, inte märkvärdig den heller, och ett mycket enklare tv-jobb än massunderhållning, men där fanns den passion, ett slags konstförsök, den vilja och de ytterligheter som krävs för att väcka känslor för schlagermusik och tv om en så ringaktad genre.
Där var Roxette-fansen David och Jacob från Polen som hotats till livet för sin kärlek. Självaste Per Gessle kom och kramade dem med nära tårar och myschock som följd.
Där var Christopher Leinonens mamma Christine för att ta emot hederspris. Vilka? Jo, mamman till en av 49 människor som sköts ihjäl av en terrorist på en bögklubb Orlando, Florida, USA, i våras.
Och sedan stod hela QX-galan på Cirkus upp och dansade partysminkat och blått i det extrema nuet till varje ord i Lasse Holms fåniga Beatles-schlager ”Eloise” med Arvingarna. Fiesta!
Döden och livet.
Hatet och kärleken.
Skrattet och sorgen.
Jokern och Batman.
Hbtq-personer har alltid varit förtryckta och mycket tyder på att detta förtryck kommer pågå ett tag till i samtidens pk-backlash så där finns en naturlig sorgkant, en kampvilja och en humor som är nödvändig för att överhuvud taget stå ut med tillvaron.
Men vad fan.
Skärp er, skärpet som stramar åt och avlivar nästan all annan popkultur under vinterns sista månader i detta disiga rike.
SVT i år, och jag brukar inte ägna mig åt folksporten att slentriangnälla över Mello, har varit undermåligt just eftersom man övergivit så många verklighetsanspråk. Programmet lever i en egen bubbla och är förskräckt för att stöta sig med någon i Lund eller Uppsala.
Allvar och intelligens undviks med största möjliga precision. Det ironiska filtret – det här är inte på allvar, det här är trams, blinkblink och plöj – är övertydligt. Det är Bon Jovi, inget Pet Shop Boys. Det är okänsla gränsande till buskis.
Det borde inte vara svårt att med en av SVT:s största budgetar göra passionerad tv med samma soundtrack som QX-galan? Tv som pendlar mellan känslor, tv som inte bestämt sig för att fegt säga: ”Nu skojar vi lite, nu är vi lika plastiga som de här stackars satans låtarna som tävlar”.
Schlager måste ha känslor.
Schlager måste vara drama.
Schlager måste vara en imitation av liv och död.
Schlager måste sikta långt upp i gotisk rymd och falla ner som en fet padda framför tre miljoner oförstående lördagssvenskar.
Årets Melodifestivalen har varit kokt korv med bröd på bensinmack. Smakar ingenting utan senap och ketchup men inte ens då smakar den särskilt. Skitkorv är skitkorv, den fega vägkorvens ständiga dilemma.
Och just det: Det enda som den i grunden gullige Batman, egentligen, drömmer om är att ha en relation med Jokern, visar det sig i barnfilmen, men han var alltför rädd för att lämna sin trygga grotta.
Det handlar om mod. Melodifestivalen är så fegt, så fegt just nu.
VECKANS...
…POLARBABE. Wayne Shorter. Jazzlegendar som märkligt nog vann Polar music prize i kategorin klassiskt. Annars inget att säga om det, men…
…POLARPRISTRAMS. Sting. Det var väl förväntat att juryn, efter Max Martin förra året, skulle ge utmärkelsen i kategorin ”vit herre som gjort många trevliga hits men vars påverkan på pophistorien varit i det närmaste noll” till Sting. Låt oss hoppas att Aretha Franklin lever tillräckligt länge för att Polarprisjuryn ska upptäcka henne.
…POLARPRISFRÅGA. Hur hade Beyoncé låtit utan Aretha Franklin? Kan den frågan ställas till någon om Sting? Nej. Eller jo, möjligen om Puff Daddy som smutsade ner The Notorious B.I.G. minne med hiskeliga ”I’ll be missing you” 1997, det årets mest fruktansvärda låt.
…POLARPRISRETRO. ”The message”, låt, Nas. Tidens främsta rappare samplade också Sting på 90-talet, med större lycka. Hela albumet ”It was written” var formidabelt 1996 och låter lika formidabelt än.
…POLARPRISPOLETT. Jo! Sting har faktiskt satt avtryck som inspiratör i pophistorien: Hoffmaestro. De borde anlitas till utdelningen.
…TACK. Ja detta var allt. Ha nu en fin vecka. Jag finns på Facebook och Twitter så länge.