Quincy Jones var en osannolik urkraft
Markus Larsson: Han hade svarat ”fuck you, motherfucker”
Han har jammat med Benito Mussolinis son och höll på att bli mördad av Charles Mansons sekt.
Ett lillfinger av hans enorma och osannolika karriär.
Det går inte att skriva en runa som gör Quincy Jones rättvisa.
Första tanken går till en intervju som Quincy Jones gjorde i februari, 2018.
Med tanke på allt som han har gjort och åstadkommit låter det kanske konstigt.
Men det är inte vilken intervju som helst. När den amerikanska tidningen Vulture publicerade texten blev Quincy en viral raket.
Många artister har sagt att de ”don’t give a fuck”, att de inte bryr sig ett skit, men Quincy Jones menade det.
Hans första intryck av The Beatles? Att de var värdelösa musiker. Med tanke på att han hade jobbat närmare med Michael Jackson är någon annan – vad är det som folk inte fattar med honom? Att han var en girig låttjuv. Quincy säger också, lite i förbifarten, att Marlon Brando skinkade på Richard Pryor, James Baldwin och Marvin Gaye.
”Han satte på allt. Allt! Han hade kunnat knulla med en brevlåda.”
Hur vet han det, undrar den som intervjuar honom. Quincy svarar med en motfråga:
”Gillar du brasiliansk musik?”
Det är mer än en intervju. Det är jazz. Ett frispråkigt jam som hade kunnat heta ”Kolla inte en bra story”. Att Quincy Jones säger att han vet vem som mördade John F Kennedy (maffiapsykot Sam Giancana), att rock bara är en vit version av rhythm and blues, motherfucker, att Irland är så rasistiskt att han måste bo i sin vän Bonos slott när han reser dit och att han, med tanke på Donald Trump, har dejtat Ivanka Trump är bara fyra små fotnoter i sammanhanget.
Ivanka Trump?
”Hon är en fin motherfucker.”
Eftersom de flesta intervjuer i dag verkar regisserade av pr-algoritmer, alla inblandade pratar i tomma plattityder, var Quincy Jones en uppenbarelse. Smått osannolik, precis som hans karriär.
Den blivande bandledaren, musikern, artisten, låtskrivaren, arrangören, producenten och entreprenören föddes i Chicago, 1933. Båda föräldrarna härstammade från slavar. Quincy Jones upptäckte musik vid sju års ålder genom att lyssna genom väggen när en granne spelade piano. Jones var fjorton år gammal när han blev medlem i sitt första band. I samma band syntes och hördes också en annan blivande legend, Ray Charles. De backade bland annat upp Billie Holiday. Där började också en karriär där Quincy Jones blir en verklig version av Forrest Gump. Om musik har en mittpunkt är han en av ytterst få som får komma in bakom repen. Han dök i princip upp överallt när pophistoria skrevs på 1900-talet.
Han spelade trumpet bakom Elvis Presley på tv. Han hängde med Miles Davis och Charlie Parker redan under bebop-eran, arbetade med Frank Sinatra, producerade Donna Summer och stod i förgrunden, eller i centrum, när jazzåldern övergick till pop, soul, rock, funk, disco och MTV. Han producerade även flera framgångsrika och makalösa soundtracks till filmer som ”In the heat of the night”. Senare i karriären rörde han sig mycket inom film och tv. Han startade bland annat produktionsbolaget The Quincy Jones Entertainment 1990. ”Fresh Prince in Bel-Air”, en sitcom som gjorde Will Smith till stjärna, blev en av de största hitsen.
Quincy Jones har nominerats till 80 Grammys. Bara Beyoncé och Jay-Z har fler med 88 stycken var. På listan över vilka som har vunnit flest Grammys ligger Jones trea med 28.
Att han också hann med att jamma med Benito Mussolinis son Romano bör inte komma som någon större överraskning. Quincy hade också ett möte inbokat hemma hos Sharon Tate samma kväll som Charles Mansons sekt ritualmördade henne, men glömde bort att gå dit.
Quincy Jones var en ökänd arbetsnarkoman. Han brände allt, från relationer till pengar, för att uppfylla sina visioner. Han fick en hjärnblödning redan 1974 som gjorde att han tvingades sluta spela trumpet. Gissningsvis berodde det på den sjuka stressen och arbetstempot.
Quincy Jones tyckte att rasism var det värsta med USA. Han pratade ofta om att kvinnor och svarta bröder behövde krossa samma glastak. Viljan att förinta det glastaket skapade ett nästan omänskligt driv hos honom. Det och besvikelsen över att de rika aldrig gjorde tillräckligt mycket för de fattiga.
Att han lyckades kombinera det med en förmåga att hitta och se talanger, och att veta vad en bra låt behövde och inte behövde, gjorde honom till en av populärkulturens största namn.
Rent kommersiellt blev karriären aldrig större än de tre albumen som Quincy Jones producerade med Michael Jackson: ”Off the wall”, ”Thriller” och ”Bad” (att han även producerade ”We are the world” i samma veva får vara en liten men viktig parentes). Utan Quincy hade knappast några av tidernas bästa och mest perfekta popsinglar låtit likadant. Han lägger aldrig till för mycket. Den välbalanserade minimalismen är en förklaring till att ”Thriller” fortfarande är världens mest sålda skiva och att nya generationer av producenter och låtskrivare fortfarande kan häpna över beatet till ”Billie Jean”.
Efter 1987 var Quincy Jones aldrig lika tongivande för popmusik igen. Storhetsperioden varade mellan 50-talet och just 1987. Han såg hiphop och rap komma men i den världen blev han mest en respekterad fadersgestalt. Han tyckte också att rap lätt blir för enformigt.
Mot slutet var Quincy Jones stolt över allt han hade gjort. Ja, allt. Ingen borde vara förvånad. Men det märks också att han värdesätter sina förmågor som arrangör, att få ett band att spela som en artist sjunger, och jazz lite högre.
Han slutade aldrig att vara nyfiken på ny musik. Han slutade inte heller att ha giftiga åsikter om ny musik, men han saknade jazzens ursprungliga och fria själ.
I intervjun med Vulture säger han att inte hör jazz i dagens pop längre. Folk gav upp jazzen i jakten på pengar. Med eftertryck förklarar Quincy att han aldrig gjort nåt för pengar, inte ens ”Thriller”.
”Inte en chans. Om man börjar tänka på pengar så lämnar Gud rummet.”
Om någon tvivlar på mångmiljonärens motiv och känner en doft av hyckleri vet de flesta vid här laget vad Quincy Jones hade svarat om han vore vid liv:
”Fuck you, motherfucker.”