”Hon blev avrättad av sin miljö”

De träffades som nioåringar och utvecklade en livsavgörande vänskap. I den tidigare outgivna romanen "De oskiljaktiga" återuppväcker Simone de Beauvoir den unga kvinna som 21 år gammal gick under i en sträng katolsk borgerlighet.

Den som har läst Simone de Beauvoirs självbiografi "En familjeflickas memoarer" minns kanske vänskapen med Zaza och hur den slutade i en känsla av skuld över att ha överlevt sin väninna. Romanen bygger på samma historia och handlar om Sylvie och Andrée. De går i en sträng katolsk skola vars fröknar är jesuiter. Sylvie och Andrée älskar visserligen Jesus men också "Don Quijote", de blir alltmer ifrågasättande och tänjer gränser.

I romanen skildras en kärleksfull och danande vänskap. När den publicerades i Frankrike i höstas uppfattades den av en skribent i franska Libération som en berättelse om lesbisk kärlek, en läsning som upprör Sylvie Le Bon de Beauvoir, filosofilärare och förläggare, därtill adopterad av Simone de Beauvoir främst för att förvalta hennes verk.

– Vilken fattig föreställningsförmåga! Som om det inte skulle finnas många sorters kärlek. Vänskapen mellan två flickor kan vara på det här sättet, väldigt intensiv och väldigt rik. Den har en enorm betydelse för livet. Simone de Beauvoir beundrade Zaza, hon kände lycka i den här kärleken. Hon fick energi av hennes vitalitet och talanger, säger hon på telefon från Paris.

Stod tillbaka

En roman är inte en självbiografi tillstår Sylvie Le Bon, som dock framhåller att romanens händelser ligger mycket nära verklighetens. Den stora skillnaden jämfört med självbiografin är att Simone de Beauvoir ger större delen av utrymmet åt Andrée/Zaza i stället för åt sitt eget alter ego. Att hon inte publicerade den själv berodde på att hon då, för 67 år sedan, egentligen ville skriva memoarboken om sin barn- och ungdom, vilket hon också gjorde – sedan, berättar Sylvie Le Bon.

– Det är mycket underligt, hon var tvungen att göra en omväg för att kunna prata om sig själv, romanen var ett sätt att ge Zaza hennes rätta värde.

– Hon fick henne att återuppstå genom litteraturens magi. Jag tror det var ett slags katharsis, och att hon blev mer befriad från den tragedi som Zazas död var, och från ilskan och revolten som skapades i henne.

Inledningsvis är Sylvie beroende av den rikt begåvade och lika livfulla Andrée som har det som Sylvie tycker sig sakna: personlighet. Som ung kvinna mister Andrée barndomens frihet och blir alltmer påpassad och indragen i ett krävande socialt familjeliv, i synnerhet under sommarvistelserna på familjens slott, där hon till slut med flit hugger sig i foten med en yxa för att få vara i fred och tänka.

Andrée, vars familj är både rik och strängt katolsk, vet att hon måste gifta sig när hon fyller 22. De inre konflikter och djupa skuldkänslor som drabbar henne när hon förälskar sig slutar i katastrof.

Avmystifiera kvinnan

Sylvie Le Bon beskriver Zazas död som "den första stora chocken" som bekräftade Simone de Beauvoir i hennes syn på kvinnan som det historiskt förtryckta könet vilket ledde till en livslång vilja att avmystifiera henne.

– I sin barndom och ungdom upptäckte Simone de Beauvoir mycket tidigt att dumheten och lögnen kunde döda och den tragiska historien om Zaza stärkte henne i den uppfattningen. I grunden var det just det som hon såg i Zazas död, den var ett brott! Hon blev avrättad av sin miljö, säger Sylvie Le Bon och framhåller att Simone de Beauvoir såg myten om kvinnan som minst lika dödlig som den katolska borgerligheten.

Nästan på dagen 35 år efter Simone de Beauvoirs död beskriver Sylvie Le Bon henne som mer levande än någonsin. Hennes verk ges ut och diskuteras i stora delar av världen – Sylvie Le Bon beskriver sitt utgivningsarbete som en ära och ett sätt att fortsätta umgås med Simone de Beauvoir.

Drabbas då dagens unga franska kvinnor av motsvarande kvävningsmekanismer som i "De oskiljaktiga" även om de får styra över sitt kärleksliv själva?

– Dagens begränsningar har en annan form men de är lika starka. Inte heller i dag är unga kvinnor helt fria i sina val. Det finns krafter i samhället som betungar dem, representationen av kvinnan och det feminina trycker fortfarande ner dem, säger Sylvie Le Bon som först spjärnar emot lite inför frågan om hur hon tror att Simone de Beauvoir skulle ha reagerat på metoo-rörelsen.

– Man ska inte tala utifrån de döda, det ska man inte. Men eftersom vi stod varandra mycket nära tror jag att hon skulle ha reagerat som jag. Man måste se sanningen i de här rörelserna och att det även här finns dumhet och lögn som dödat. Just därför var det helt nödvändigt att sanningen exploderade. Personligen gläds jag åt att man lyfte på dessa lock. Det är ganska revolutionerande, eller hur!