Jag har mycket att tacka Jonas och Mark för – och det har du också
Andreas Hansson om separationen som slog ner som en bomb
Kärleken kanske är över.
Men avtrycket Jonas och Mark gjort är evigt och odödligt.
Och vi behöver dem lika mycket framöver.
Det slog ner som en bomb:
De är så kända att efternamn är överflödiga, ett lika delar politiskt och populärkulturellt folkhemsvarumärke.
En är känd som mysig programledare för galor och jubileer. Den andra som vass debattör och hyllad författare.
Men för gaycommunityt i Sverige är de ikoner på ett helt annat, livsviktigt, sätt.
De är båda högst bidragande till att jag som hbtq-person, gayman om vi ska vara sådana, kan leva så fritt som jag kan.
På flera punkter har de varit de viktiga ansiktena utåt för mängder av aktivister som tagit fajt efter fajt: ta bort sjukdomsstämpeln av homosexuella, att vi ska kunna gifta oss precis som andra, få vara föräldrar.
Det flimrar bilder från flera decennier framför mina ögon: Jonas och Mark bredvid varandra i allt från politiska parader till landets största tv-program.
I 40 år har de varit ständigt aktuella, ständigt i fajt mot orättvisor och varit viktiga förebilder i att våga, i att öppna hjärtat och hjärnan och i att våga kräva samma rättigheter som andra tar för självklara när det gäller sig själva.
Vi lever i ett modernt land, ja. Men många mår fortfarande otroligt dåligt innan de kommer ut för sin familj, sina vänner och kollegor. För komma ut måste man fortfarande göra och hur folk ska reagera har man ingen aning om.
Jag, som i många år stolt vågade ta min partner i hand trots homofobiska kommentarer, börjar som 37-åring svikta: orkar jag med eventuellt dumma kommentarer? Är det inte bara lättare att låta bli att hålla hand på vägen hem?
Deppigt va? Gardell- och Levengood-powern behöver fyllas på här.
I flera länder runtom oss backar rättigheterna som erövrats. Det är inte bara i Ryssland, och inte alls långt bort, som hbtq-personer förföljs och trakasseras öppet.
Även i de frågorna har Jonas och Mark engagerat sig, både i den politiska debatten om att ge asyl till personer som riskerar att skickas hem och dödas och ekonomiskt genom Regnbågsfonden. Ofta med humorn som ett av de viktigaste vapnen.
För allt detta har de hotats och misshandlats.
Men som de folkkära giganter de är också kramats och hyllats av helt vanligt folk och hjälpt hbtq-gruppen från mörka gränder och parker och in i finrummet.
Är den här texten överdriven? Överflödig? Nej. Betydelsen av deras insats för människor som är utsatta i samhället – och för ett öppet samhälle för oss alla – går inte att överskatta.
Även på senare år, när många segrar vunnits kring rättigheter för hbtq-personer har de fortsatt utmana vår bild av vad en kärleksrelation är: i många intervjuer har de hintat tydligt om att de inte alls lever i en exklusiv parrelation.
Och nu blir de förebilder igen när de öppet talar om sin separation. Att bögar också kan leva 40 år ihop och gå i parterapi för den som nu inte kunde tänka sig det.
Jag har Jonas och Mark att tacka för mycket.
Det har vi alla, oavsett läggning.