Jag ska stoppa korv och lyssna på Chris Stapleton
Vad ska jag köpa för kvarn? Vilket korvhorn? En kombinerad?
Det viktiga är att nutidens största sydstatsrockare finns bredvid.
Jag tänker börja tillverka korv, jag köpte till och med en bok, ”Gör korv!” hette den, när jag ändå köpte ”Station eleven” av Emily St. John Mandel.
Eftersom jag märkligt nog kallats hipster många år – möjligen eftersom jag hade helskägg innan alla skaffade helskägg – tänkte jag att det är dags att börja stoppa korv, fem-sex år senare.
I övrigt finns inget hipster i mig, varken den konstiga träningsnarkomanvarianten som Kanal 5-serien ”SoFo” visade upp eller den surdegsbakande och mikrobryggerigalna svennevarianten.
Jag tänker tillverka korv och lyssna på Chris Stapleton i sommar. Jag menar titta på honom – visst blir man sugen på korv?
Chris Stapleton är en rätt fenomenal historia.
Han slog igenom så det sjöng i väggarna med singeln ”Tennessee Whisky” och det excellenta albumet ”Traveler” 2015, vann fler country-Grammies och andra priser och sålde så mycket man nu säljer, om det varit förr hade det varit kring 10 miljoner album.
Och han är egentligen inte så särskilt mycket mer lättillgänglig eller hittig än hundratals andra strålande amerikana,- country- och sydstatsrockartister. Men plötsligt tog han över USA.
Och nu är jag sugen på korv. Jag tänker göra andouille för den finns inte i Sverige, den finns bara i Louisiana (och i vissa delar av Frankrike) och andouille är helt nödvändig om man ska göra en jambalaya. Annars är det inte jambalaya. Vad man nu ska med jambalaya till om man ändå inte är i New Orleans.
Det lustiga med Stapleton, 39, är att han redan var veteran när han slog igenom. Han har skrivit låtar i åratal, över 150 har spelats in, bland annat av Adele, Kenny Chesney, Joss Stone, Sheryl Crow, Tim McGraw, Brad Paisley, Josh Turner – de största i genren och här listar Rolling Stone fem till.
Man kan undra varför denna skäggiga Nashville-katt började uppträda själv. Kanske för att alla smetade sönder hans sånger. Kanske ville han kommunicera med publiken. Kanske ville han bli stjärna. Kanske hade han själv ingen aning om hur stor han skulle bli.
Annars låter det som en exemplarisk musikertillvaro – att skriva hits till andra men fortfarande kunna ta en mint julep i The District ostörd.
Jag skulle kunna yahooa efter ett svar men googlar istället köttkvarnar, korvhorn och korvstoppare. En enda maskin som klarar allt från hackning till korvsprutning känns bäst. Absolut inte elektrisk. Och den måste vara lätt att rengöra.
Nå.
Vid grillen ska jag stå som en annan jävla Jonas Cramby och lyssna på Chris Stapleton och långsamt steka salsiccia med fänkål och kummin. Eller är det spiskummin? Nä, kummin.
Stapletons nya ”From a room: volume 1” är ett ruskigt gediget nycountryalbum, inte lika rockigt som debuten, vilket delvis är bra men ibland låter han för mycket som en alltför deprimerad och självömkat sentimental George Jones.
Texterna handlar om allt, mycket sprit och knark – han har varit högre än en Georgia-tall – men inte om korv. Annars verkar han kunna skriva hur många kvalitetslåtar som helst om vad som helst, en aldrig sinande källa som fyller fjälster efter fjälster med rockfärs. Den där metaforen fungerade sådär.
I höst kommer volym 2 av ”Froom a room”. Jag återkommer då. Om hur det gick med korvtillverkningen.
VECKANS...
…BABE. Agent Cooper (Kyle MacLachlan). Oj. Oj. I morgon (måndag) på HBO Nordic kommer ”Twin Peaks” tillbaka efter 25 år, ungefär som utlovat i serien. När den kom var den en explosion, den förändrade hela tv-världen. Men. Vi ska också komma ihåg att den också var den första kvalitetsserie som inte lyckades sluta i tid. Egentligen tog det bara 6–10 briljanta avsnitt innan det blev tydligt att David Lynch och Mark Frost inte hade någon verklig plan för sina fantastiska karaktärer. Men ändå: Vilket pepp. Vilket pepp. Läs Aftonbladets rafflande Twin Peaks-exposé så länge. Jag recenserar nystarten på fredag i bilagan Femplus.
…RADIO. ”Stil” i P1 håller stilen – senast i reprisen om ”daddy’s girl-feminister” med Ivanka Trump som huvudexempel. Utan pappa Donald hade hon aldrig nått dit hon gjort (förutom företagandet har hon faktiskt en officiell position med kontor i Vita huset). Men samtidigt som hon har pappa att tacka är hon också hans gisslan, stackars Ivanka måste försvara pappas sexism och högerpopulistiska politik för att behålla sin position, och tänkbart även deras relation. Valerie Solanas hade haft mycket att säga om det demokratiska nepotism-haveriet, lyxiga människoödet och varumärket Ivanka.
…HYRFILM. ”Jag, Daniel Blake” är om alla som drabbats av otur och tvingas stå ut i det orättfärdiga systemet, klämda mellan socialen, a-kassan, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Ken Loach film vann förra årets Guldpalmen i Cannes, det var nog tack vare skickligheten i att lyckas få in en fin relationsskildring i socialförsäkringspolitiken. Se den.
…KARDINAL. Påven Franciskus utser biskop Anders Arborelius till Sveriges första kardinal i Vatikanen. Väldigt, väldigt rock. Jag är inte katolik men Arborelius har alltid förefallit som en suverän tänkare. Pax vobiscum.
…MUSIKERDÖD. Chris Cornell från Soundgarden. Det där var ett fruktansvärt besked. Inte för att Cornell var en av få grungeartister som jag stod ut med och till och med tyckte om, utan för att han bara var 52 år gammal. Han tog sitt liv, säger polisen. Familjen säger att han kan ha felmedicinerat sig. I vilket fall är han död och det är förjävligt. Vila i frid.