Discomusikal försöker dansa bort depp och katolsk ångest
Publicerad 2021-11-05
Saturday night fever
Chinateatern, Stockholm.
Musikal i regi av Anders Albien, med David Lindgren, Kristina Lindgren, Kajsa Ernst, Samuel Fröler, Andreas Lundstedt, Peter Eggers, Lovisa Bengtsson.
Dansen är rena glädjen. Discon dunkar upphetsande, men historien är ett deppigt drama.
Musikalen slits mellan de livgivande dansnumren och rollfigurernas dystra vardag.
Som att korsa ”Let´s dance” med diskbänksrealism.
Filmen ”Saturday night fever” från 1977 blev en succé, mest tack vare låtarna som gjorde soundtracket till ett av historiens mest sålda. Bee Gees skrev tidlösa hits. Musiken har levt stark sedan dess, och bilden av en dansande John Travolta i vit kostym.
Berättelsen är nog mer bortglömd. Om dansglade Tony som vantrivs på sitt jobb i färgaffären i Brooklyn. Bråkar med sina föräldrar som avgudar Tonys storebror, prästen. Men prästen tappar tron, en av Tonys kompisar är förtvivlad när han gjort en flicka gravid. Katolsk ångest, abortfrågan, sexuella övergrepp och självmord är bärande bitar. Olycklig kärlek och arbetarklasskomplex. Inte lätt att dansa bort.
Musikalen är kvar i 1977. Skickligt fångas tiden i kläder och scenografi. Pulsen stiger direkt i öppningens ”Stayin´ alive”, och Tonys lilla värld presenteras proffsigt.
Hem till de italienska föräldrarna Kajsa Ernst och Samuel Fröler, där Tony Manero får en melodisk norrbottnisk ton av David Lindgren. I spelscenerna stannar tempot, även om de mest är korta skisser för att förklara handlingen. Stunderna med Tony och hans grabbgäng är plågsamt gammaldags grabbiga på ett sätt som var mossigt även 1977.
Några av föreställningens tidiga sångnumren svajar under svaga sångröster, men det tar sig. David Lindgren växer i rollen, och ett par i gänget har fått starka solonummer. Anette (Lovisa Bengtsson) i ”If I cant have you” och Bobby C (Rikard Björk) i ”Tragedy”, som Bee Gees skrev några år efter filmen.
Andreas Lundstedt (som var Tony i den mer lättsamma versionen på Oscars 2005) spelar diskjockeyn Monty och sjunger flera låtar. Bästa sångnumret är när ensemblen siktar mot Bee Gees falsettröster i ”More than a Woman” där Fernando Fuentes Vargas imponerar.
Alla är mest olyckliga hela tiden. Dansen är det enda roliga i Tonys värld, och musikalen lyfter med färgstarka shownummer. En grå bild av sorgliga människor som tappat tron på sig själva och den amerikanska drömmen.