Håkan Hellström-musikalen lyfter för sällan – trots bra skådespelare

Jan-Olov Andersson

helskärm

Mycket är bra med Håkan Hellström-musikalen. Skådespelarna, den påkostade uppsättningen och musiken, förstås.

Men det brister i manus. Och ibland hur man använder musiken. Därför lyfter det alltför sällan.

Kärlek skonar ingen

Musikal på GöteborgsOperan. Koncept och idé: Victoria Brattström, Simon Ljungman, Håkan Hellström. Musik: Håkan Hellström, Björn Olsson. Sångtexter: Håkan Hellström. Dialog: Mirja Unge. Regi: Victoria Brattström.
Med Michalis Koutsogiannakis, Sofia Pekkari, Vilhelm Blomgren, Nina Zanjani, Lars Väringer, Veja Veljovic, Anna-Maria Hallgarn, Lisette T Pagler med flera.

Spelas till och med 8 maj 2022.

Det bör påpekas att jublet efter avslutningen med bland annat ”Ramlar” och ”När lyktorna tänds” (ur vars text musikalens titel är hämtad) var öronbedövande, och ännu mer under de få sekunder som Håkan Hellström själv äntrade scenen under publiktacket.

Det är mycket möjligt de fanatiska fansen (och de är ju många…) hittar en undertext eller något annat som inte jag, som ”bara” gillar Håkans musik i största allmänhet, ser.

Kretsar kring en parkbänk

Alltihop utspelas under ett dygn. Michalis Koutsogiannakis gör Allan, en pensionerad varvsarbetare, som sitter på en parkbänk och där förr eller senare möter de andra personerna i föreställningen. Allans roll blir ännu större i andra akten, det bränner till ordentligt i en spelscen med Anna-Maria Hallgarn och Vera Veljovic, och Koutsogiannakis utstrålar precis den värme en sådan central person ska ha.

(Noggranna läsare ser inte fel, han är också med samtidigt i ”Mamma Mia! The party” som jag recenserade i går, de kvällar när Hellström-musikalen inte spelas)

Även Sofia Pekkari dominerar, som Fernando, en av de oftast vilsna, ensamma, föga lyckade, ibland missbrukande, personer i Göteborg som hämtats från Hellströms persongalleri.

Hon, Vilhelm Blomgren, Nina Zanjani, Lars Väringer, Lisette T Pagler och de tidigare nämnda Hallgarn och Veljovic imponerar alla, spel- eller sångmässigt, eller både och, och ger så gott de kan kött och blod åt dem.

Ändå nytt och fräscht

Problemet är att man inte har placerat personerna i någon intrig som engagerar, om den ens finns där. Det är omöjligt att låta bli att jämföra med vad Cilla Jackert hade kokat ihop för historia kring Hellströms persongalleri till Måns Mårlinds/Björn Steins mästerliga film ”Känn ingen sorg” (2013) och då förlorar musikalen på alla plan.

Även musikaliskt. Ett 30-tal kända Hellström-låtar är med i musikalen, mer eller mindre, men alla klär inte lika bra att framföras med stor orkester.

Nog gnällt, nu. Jag blir ändå på något sätt upplyft av GöteborgsOperans storsatsning. Att våra skattepengar inte bara går till en femtioelfte version av någon gammal opera, utan något nytt och fräscht, med till exempel häftiga kläder (Bente Rolandsdotter) och massor av folk på scenen, inklusive akrobater, i den pampiga finalen eller första aktens slut, ett fotbollsderby mellan Gais och Blåvitt.

Känns lite som att hur bra GöteborgsOperan har lyckats, är den här gången verkligen upp till de många Håkan-fansen att avgöra…