Björn Dixgård släpper vemodig soloskiva

”Jag hade tänkt ’vilken jävla gubbjävel’”

Han har alltid skrivit vemodig musik parallellt med Mando Diaos låtar.

Nu ger Björn Dixgård för första gången ut en soloskiva, med mindre teater och mer allvar.

– Det här är jävligt personligt, det tog på krafterna på ett bra sätt.

Björn Dixgård och Mando Diao har haft en förkärlek för den svenska vistraditionen men dragningen åt amerikansk musik har han inte fått utlopp för genom Borlängebandet. I sin souterräng-studio i Traneberg fiskar Dixgård fram en tummad country-skiva med svenska artister, och förklarar att han alltid skrivit sådan musik.

– Jag fick den här av vår basist och den är så ”cheeseball”. Min farmor spelade den alltid när jag skulle sova middag som liten och jag lärde mig att tycka om den musiken fast jag inte ens tyckte att den var bra.

Senare började han älska de amerikanska originallåtarna bakom Alf Robertson och Kikki Danielssons covers, men han har aldrig gjort en sådan skiva.

– Vi försökte med Mando och det lät för jävligt, den finns här i katakomberna.

helskärm

Mer personlig

Men Björn Dixgårds soloskiva ska däremot snart ut i världen, nu släpps singeln ”Fear of winning” och i februari nästa år kommer ”Shadowlands”, präglad av det vemod han tror ”finns i hans dna”.

– Jag har alltid varit fascinerad av mörker, men mer ljuset i det, det är det som är viktigt. Förhoppningsvis kan det ge folk tröst.

Skivan är Björn Dixgårds mest personliga, med fokus på hans röst. Bandkollegan Patrik Heikinpieti producerade, och grillade honom med kommentarer som ”nu låter du lite avstängd, som att du sjunger med Mando”.

– Mando har alltid varit lite teater på något sätt, jag tycker att rock’n’roll är det, säger Dixgård.

Han uppskattar visserligen att ikläda sig den rollen, men har också fått ny inspiration, inte minst från föreställningen ”Infruset” som framförts av Malmö Symfoniorkester. Arja Saijonmaa som deltar där slog fast: ”Du är som jag, du sjunger med kampen och vemodet”, säger Björn Dixgård och skrattar.

Vad hade den 20-årige Dixgård tänkt om nya skivan?

– Jag hade tänkt ”vilken jävla gubbjävel”.

helskärm

Helhjärtat

Mando Diaos kemi är bättre än någonsin, tycker Björn Dixgård. Men han uppskattar att arbeta helhjärtat med sin skiva. Musiken har blivit allt viktigare för honom.

– Eftersom den bara fortsätter. Allt annat dör, det låter så jävla mörkt och tråkigt men så är det ju, och man ska säga hejdå till folk. Men musik är inte separation och jag är beroende av det.

För att må bra behöver han skapa.

– Jag har ingen diagnos men om jag hade haft det hade den nog hetat ”ABBCDFGHB Elvis Presley hejdå”. För jag kastar mig lätt på nästa grej, men det här vill jag fullända.