När en gammal stjärna slocknar i Borlänge tänds en helt ny
BORLÄNGE. En gammal stjärna lägger av – men samtidigt tänds en ny.
I Borlänge händer det alltid saker.
Eller – det gör det ju egentligen inte alls. Efter en veckas semestervistelse säger jag tvärtom åt en barndomskamrat att jag ofta upplever mer under de tio sekunder det tar att korsa andra avenyn i hörnet av 38:e gatan än jag gör under en hel helg i den gamla hemstaden.
Men så ska det ju vara också, det är för att få vila i den bedövande stiltjen jag åkt hit – och för mammas legendariska kålpudding.
Samtidigt råkar det vara ett faktum att musik och sport är två discipliner i vilken den lätt kantstötta och baktalade metropolen på Tunaslätten alltid excellerat och i det avseendet rör det alltjämt på sig.
Den stora musiknyheten är i och för sig lite vemodig. Hövdingen själv, Clas Yngström, har meddelat att han efter ett drygt halvsekel tänker lägga av. Den 71-årige gitarrvirtuosen, mest känd som förgrundsgestalt i Sky High, känner sig färdig med turnéer och inspelningar och vill ägna mer tid åt familjen i idylliska Hinsnoret.
Ett rungande tack är det minsta han förtjänar. Clas är inte bara en sjuhelvetes musiker, som lätt hade haft samma status som en Billy Gibbons om han bott i USA och fått lite uppbackning. Han har framförallt lagt grunden för den moderna lokala musikscenen och kan, direkt eller indirekt, ses som gudfader åt akter som Sator, Stonecake, Mando Diao, Miss Li, Sugarplum Fairy och bröderna Norén.
Nu gör han, i olika konstellationer, några sista framträdanden och kommande vecka kan exempelvis Stockholm avnjuta världens vassaste Jimi Hendrix-tolkningar – utförda ihop med likaledes excellenta vapendragarna Uffe Åhman och Klas Hägglund – på något som heter Ekermanska malmgården.
Men när denna stjärna nu, på eget bevåg, falnar tänds alltså en ny på Borlänges himmel – i den där andra disciplinen.
Anton Källberg, den store hjälten i pingislandslagets fantastiska bragdmatch mot Japan i Paris i onsdags, är som av en händelse uppvuxen i Skräddarbacken, Borlänges svar på Beverly Hills, och har i ett slag blivit vår nya ikon.
Sport ska ju egentligen inte avhandlas i denna nöjesspalt – det har Sportbladet utsända på plats i Paris som gör på helt mästerligt vis på annan plats i denna publikation – men för just Anton kräver jag att få göra ett undantag. Så att jag återigen kan säga att det alltid händer saker i Borlänge.
ORSAKER TILL EXTAS
•Jack White – No name (Album)
– Som vi brukar säga här: Håkan Steen har rätt. Det bästa han gjort sedan White Stripes.
•Peter Perrett – I wanna go with dignity (Singel)
– Den gamle Only Ones-hjälten i ett förbluffande vasst ögonblick hundra år efter storhetstiden.
•Mondo Duplantis (Superhjälte)
– Förlåt, mer sport, men det där 6.25-hoppet är ett av de största idrottsögonblick jag nånsin bevittnat.