Vem är egentligen boven i Ozempic-dramat?
Om Erik Galli och ”Uppdrag granskning”: ”Allt raseras i avsnitt tre”
”Uppdrag gransknings” tanke verkar ha varit att göra ett granskande program om vad som händer när de som har råd med en populär medicin köper den, samtidigt som den som är fattig blir utan – och vilken roll nätbaserade viktminskningskliniker spelar när Ozempic restnoteras på svenska apotek.
Men när eftertexterna till det tredje och sista avsnittet av ”Jakten på Ozempic” rullar sköljer en olust över mig. Vem kommer gemene man egentligen se som boven i det här dramat?
I programmet lyckas programledaren och journalisten Erik Galli lura till sig Ozempic från flera läkare, genom att ljuga om sin vikt och skicka in AI-genererade bilder på en man med fetma.
Det är uppseendeväckande, speciellt sett till att Galli själv är på den nedre delen av BMI-skalan. Men det är inte chockerande att det är så det går till.
Redan i januari 2023 kunde DN visa att en av deras reportrar inte ens behövde ljuga om sin vikt för att få ett recept utskrivet.
I såväl nyhetsmedier och sociala medier har det vanligaste narrativet kring Ozempic de senaste åren varit att friska (lata) tjocka personer snor medicin av dödssjuka diabetiker.
Detta trots att Läkemedelsverket (som själva bidragit till att cementera denna bild) så sent som i våras slog fast att de allra, allra flesta som får Ozempic utskrivet också är de som bör få det.
Hur vanligt det är normalviktiga personer rakt av ljuger och fejkar bilder för att få ett ett recept framgår inte i ”Uppdrag granskning”. Ändå lämnas tittaren med en känsla av att Ozempic går till fel patientgrupp.
Ja, just Ozempic är i Sverige enbart godkänt för behandling av diabetes, men det betyder inte att all förskrivning på andra indikationer är fel. Det betyder inte heller att de som använder medicinen av andra anledningar agerar fel.
Så kallade off label-föreskrifter finns av en anledning. Tunga och byråkratiska processer där man är i händerna på stora läkemedelsbolag och bipacksedlar kan ibland kräva att läkare fattar egna beslut baserat på andra erfarenheter och expertis.
Ändå har – och kommer – kritiken för bristen på Ozempic riktas mot personer med övervikt eller fetma.
Personer med obesitas är en patientgrupp som aldrig tycks kunna få ett erkännande eller medkänsla för sin sjukdom.
De får inte heller det utrymme de förtjänar i ”Uppdrag granskning”, trots att programledaren försöker genom att lyfta verkliga människor och case. Då är programmet som bäst. Men allt raseras i avsnitt tre, när Galli efter att själv ha börjat medicinera med Ozempic, uttrycker att han känner äckel när han ser sina kollegor ”slänga sig över bullar”.
Han känner igen känslan, säger han, det är känslan ”ätstörd”.
Gallis reaktionen tillskrivs indirekt medicinen, men det ”Uppdrag granskning” gör när de sänder det är att förnedra och trigga alla (och det är många) som känner sig iakttagna varje gång de tar ett bett av något annat än en gurkstav.
Jag fattar vart Galli och ”Uppdrag granskning” vill komma med sitt program.
Men när frågan om i vilken utsträckning felaktiga föreskrifter av Ozempic görs förblir obesvarad riktar sig föraktet som alltid bara mot den odisciplinerade tjockisen. Tjockisen, vars lättja och lathet har skapat en ny och otrygg marknad för viktminskningsläkemedel.
Det är en fruktansvärt orättvis och felaktig syn, men likväl den som ligger vår fettfobiska samtid närmast till hands.