Elefanten i rummet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

2 NOVEMBER 2010. Ledarskapet i S

Det finns en elefant i rummet hos Socialdemokraterna. Den står där och viftar med öronen. Ingen låtsas om den. Men den gör att det blir trångt och svårt att röra sig, och ger en konstig lukt.

På valnatten, efter valfiaskot, höll Mona Sahlin ett tal som möttes av jubel. Där sa hon: ”Man ska nämna saker vid deras rätta namn. Vi fick inte tillbaka förtroendet. Så är det.”

Talet togs emot med stolthet, glädje, lättnad. Över att en ledare tog ansvar och sa som det var, utan att skyla över eller sticka huvudet i sanden.

Efter valet har en kriskommission och fyra arbetsgrupper tillsatts. Ingen av grupperna har i uppdrag att titta på frågan om vem som bär ansvar för val­fiaskot.

Detta är elefanten. Och ja, saker bör nämnas vid deras rätta namn.

Faktum är att inte en enda ledande socialdemokratisk politiker har ställt sin plats till förfogande. Faktum är att det inte förs någon öppen debatt om ansvar och ansvarsutkrävande för valförlusten.

Lyssnar man på det interna snacket i partiet så går det ungefär så här: Partiet har inte råd med en uppslitande personstrid, vi behöver fokusera på politiken. Dessutom finns det inga självklara partiledarkandidater, så det är lika bra att strunta i ansvarsfrågan.

Problemet är bara att den som resonerar så misstar sig grovt. Politik handlar nämligen om förtroende, något exempelvis Sofia Arkelsten fick lära sig den hårda vägen förra veckan.

Det är inte socialdemokratiska insiders som avgör Sveriges framtid 2014, utan väljarkåren. De förväntar sig att ledare som begår misstag antingen får gå, eller åtminstone gör stora förändringar.

Det går inte att göra en valanalys utan att på ett seriöst sätt hantera just ansvarsfrågan. Eller det faktum att Socialdemokraternas två främsta företrädare, Mona Sahlin och Thomas Östros, förlorade stort mot sina motståndare Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det är sant att politiken är det centrala. Men Socialdemokraterna måste ha både förslag och företrädare som kan vinna val. Då måste man våga diskutera bådadera.

Det är många som har del i nederlaget. Ytterst ansvarig är dock Mona Sahlin och partiets verkställande utskott. Det är dags att sluta ducka, gömma sig bakom varandra och i stället öppet diskutera vilka som är ansvariga och vad konsekvenserna bör bli.

Elefanten står där. Erkänner man det kan man också göra något åt saken. Det blir mer utrymme att röra sig på. Och bättre luft.

KP