En atombomb i den politiska debatten
"Fransk nationalekonom tas emot som rockstjärna på sin turné runt USA."
Först trodde jag att artikeln i New York Times var ett skämt. Det var den inte.
Något stort håller på att hända i den ekonomiska världen. Alla pratar plötsligt om jämlikhet. Eller ojämlikhet, snarare.
Thomas Piketty är rockstjärnan. Han är en 42-årig professor från Paris och världens just nu hetaste ekonom. I dagens besynnerliga svenska politiska samtal passar han inte in alls. På en vettigare skala är han socialliberal, eller socialdemokrat.
Pikettys bok ”Capital in the twenty-first Century” håller just nu på att detonera med kraften av en atombomb i den ekonomisk-politiska debatten. Boken är ett grundskott mot tesen att välstånd ”sipprar nedåt”. Genom 15 års studier av historisk förmögenhetsdata visar Piketty motsatsen. Välstånd sipprar ingenstans. Tvärtom, det lägger sig helst på hög.
Under några decennier under 1900-talet såg det annorlunda ut. Enligt Piketty skapade andra världskrigets enorma kapitalförstöring, socialdemokratisk skattepolitik och snabb tillväxt en situation där arbete under en period lönade sig.
Sedan ett antal år har utvecklingen vänt tillbaka, med kraft. Nu lönar det sig bäst att vara född rik igen.
Håller Pikettys data – och det verkar de göra – kommer det att bli omöjligt att hävda att vi lever i den bästa av världar, att utvecklingen visserligen gynnar de rika men att alla tjänar på den.
Den stora frågan är dock: Varför är ökande ojämlikhet så farligt egentligen? Piketty bevärdigar den inte ens med ett svar. För honom är det självklart: Ett samhälle där ditt livsöde i allt högre utsträckning avgörs av dina föräldrars rikedom är per definition dåligt.
Men just frågan varför kommer att bli central de kommande åren. Om inte annat för att dagens superrika aldrig kommer att släppa sina privilegier frivilligt.
Ett slags svar finns i den nya boken ”Ojämlikhetens anatomi”, där den svenske författaren och ämbetsmannen Per Molander tar avstamp i evolutionspsykologi, historia och politisk filosofi. Boken är en lågmäld stridsskrift för aktiv fördelningspolitik, på avskalad och precis prosa.
Med exempel från spelteori visar Molander hur ett mycket litet övertag i resurser – som pengar eller utbildning – med tiden leder till en enorm skillnad i fördelning. Det finns ingen rättvisa, utjämningsmekanism eller stabilitet ”inbyggd” i förhandlingsspel eller marknader. Tvärtom.
Socialdemokrater och liberaler har ofta kunnat enas om analysen att människor har rätt att börja sitt liv med hyfsat liknande förutsättningar.
Liberalernas stora problem är deras antagande att fria marknader och allmän rösträtt automatiskt leder till fungerande konkurrens och en politisk miljö där alla har möjlighet att göra sin röst hörd. Som Per Molander skriver: Så är uppenbarligen inte fallet.
Vi är tillbaka hos Piketty: Marknadsekonomin skapar enorma obalanser, som riskerar att leda bort från de fri- och rättigheter som både liberaler och socialdemokrater hyllar.
Så vad gör vi nu?
Svaret är politik.
Molanders förslag är klassisk socialdemokrati: utbildning, generösa socialförsäkringar, progressiva skatter.
Piketty har en idé om en global skatt på kapital. Han medger själv att den är ”utopisk”.
Framför allt vill han ha en ny diskussion om ekonomi, där fler deltar.
Om inte annat kommer hans bok att tvinga oss till det.
Samma helg som jag läser om Pikettys turné ser jag ny statistik som visar att medellivslängden sjunker – ja, faktiskt, sjunker – för fattiga kvinnor i USA medan den ökar kraftigt för rika.
Du kanske trodde att ojämlikhet handlade om pengar?
Det gör den, såklart. Och ändå kunde du inte ha mer fel.
Ojämlikhet är en fråga på liv och död. Bokstavligen.