Kvinnodagen är ännu giftig på högerkanten
Internationella kvinnodagen är en socialistisk uppfinning, det ska inte glömmas bort.
Om gamla tiders versioner av Reinfeldt (M), Lööf (C), Hägglund (KD) och främst Åkesson (SD) fått bestämma hade 8 mars, hela tanken med 8 mars, inte funnits.
Kampen för jämställdhet är historiskt lika ideologiskt tydlig som den närbesläktade kampen mot rasism (eller vad nu dagens PK-ord för rasistiska idéer är: ”nationell”, ”etnicitet”, ”Sverigevän”, ”invandringskritisk”, ”mångkultur”, ”främlingskritisk” etcetera) utifrån en fallande skala från vänster till höger.
Mest emot feminism är således högerextrema partier. Under mellan- och krigsåren förbjöds kvinnodagen i alla länder där nazistiska eller fascistiska partier hade makten.
Direkt efter andra världskriget tog Europas vänsterkvinnor upp högtidsdagen som deras mödrar startat 1910 vid den socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn under ledning av den feministiska pionjären och socialdemokraten Clara Zetkin, som senare blev riksdagsledamot för kommunistpartiet i Tyskland.
Efter de högerextrema årens förbud växte 8 mars sig sakta starkare och 1969 populariserades dagen av women’s liberation-rörelsen i USA. 1975 antogs den som officiell FN-dag.
– Ett gift, benämnde några år senare Margaret Thatcher, nyliberal och konservativ premiärminister i Storbritannien, feminismen.
Så långt skulle bara Åkesson gå i dag om han hade Thatchers verbala slagkraft men de ideologiska skillnaderna på skalan består.
8 mars är en symbol för en feministisk kamp som pågått i över 102 år.
Kvinnors rättigheter är inget som det patriarkala etablissemanget givmilt skänkt bort. Varje steg, varje framgång, har skett i strider mellan socialister och liberaler mot borgerligheten. Den kända entreprenören Blondinbella, uttalad antifeminist, hade inte funnits utan feminism.
Kampen pågår, 364 dagar om året är ännu mansdagar.
Vi föds inte med lika möjligheter. Att samhällets understa skikt – självmördare, fängelsekunder, outbildade, missbrukare, hemlösa – främst är män ändrar inte det faktum att samhället generellt är riggat till mäns fördel. Män är lika överrepresenterade i det översta skiktet, och dominerande i makt och lön hela vägen dit.
Det är inget konstigt med det efter hundratals år med ärvda privilegier men feminismen har gått för kort. Det krävs inte en intersektionell analys om sammanflätade maktstrukturer för att se det, Clara Zetkins primitiva paroll håller än:
”Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism”.
Den som är emot kvinnodagen, emot aktiv kamp för jämställdhet, gör rätt i att rösta på ett högerparti i höst. Svårare än så är det inte. Det vore falskt att lura i någon att antifeminism, liksom rasism, är möjlig inom liberalism eller socialism.
Många är emot 8 mars-tanken. De väljarna kommer ge SD ett rekordval och rädda KD över fyraprocentspärren. Centern är dock bortom all räddning, trots att partiledaren har Thatcher som idol. Eller tack vare.