En dag kanske vi inte längre är medelklass
Riksdagens partiledardebatt i onsdags var ett primitivt skådespel, väldigt typisk för vår tid. Den handlar om bilder, om image, om koncept, om pr-budskap – om reklam. Om att sälja en produkt med breda, tydliga gester. Detaljer är för trassligt.
Produkten nu är Sverige. Eller snarare bilden av Sverige, att vinna tolkningsföreträdet.
Den stora tvistefrågan gällde inte sakpolitik eller ideologi utan en känsla, en vattendelare, som partiledarna i riksdagen skulle sälja till arbetsplatser, torg och affärer i riket.
Frågan: Hur mår Sverige, egentligen?
Högern sa att allt var paradisiskt, vänstern sa att allt var i upplösning. Det var i stort sett hela handlingen i riksdagens skådespel, med en miljöpartistisk prinsesstårta som rekvisita.
Att vinna lägesbeskrivningen av Sverige är väsentligt för hur det går i valet. Om de flesta anser att Sverige mår bra sitter regeringen kvar, om de flesta anser att Sverige mår dåligt blir det regimskifte.
– Sluta baktala vårt land! väste Jan Björklund (FP) till gnällgökarna på vänsterkanten.
Så hur mår Sverige då? Vilken bild är den korrekta bakom allt fluff?
Det beror förstås på vem man frågar. Vi människor är oss själv närmast, solidaritet kommer inte nödvändigtvis naturligt. Man kan behöva kämpa sig till den, tänka sig till den. Särskilt om man är privilegierad och därmed har begränsat synfält.
Jag har det bra. De flesta jag känner har det bra. Några jag känner har det inte bra, de flesta av dem bor typiskt nog inte där jag bor.
Jag är ju just en sådan person i just ett sådant medelklassområde i just en sådan storstad som det fjäskas för eftersom vi anses tänka främst på plånboksfrågor och därmed röstar vi på dem som sänker våra skatter och gör våra liv, kortsiktigt, lite mer ”Solsidan”-lyxigt.
Men så finns det statistik som säger att Sverige inte alls mår så bra. Och varje dag får jag mejl från människor som har ett helsicke, eller värre, och jag vet inte vad jag ska svara, jag kan bara lamt beklaga. De påminner mig om saker jag inte alls vill tänka på, jag har nog med mitt lilla livspussel, sluta stör mig! Jag kan inget göra för dig! Jag måste köpa en ny vinteroverall! Jag måste mikra köttbullar!
Sådan är man. Sådan är jag. Jag tror att vi är sådana. Ingen vacker egenskap men den bristen är viktig att inse. Att solidaritet inte är så förbannat enkelt. Man måste anstränga sig.
Generellt har medelklassen det bra i Sverige. Åtminstone så länge vi inte blir sjuka, så länge vi inte har skolbarn som blir allt mer korkade i internationell jämförelse, så länge vi inte blir gamla, så länge vi inte blir arbetslösa, så länge vi inte ska flytta hemifrån utan att ha en chans att få en bostad.
I stort sett håller jag med den glada högern. Jag baktalar icke vårt land, Jan Björklund. Och jag håller med om att vänstern är ett riktigt tråkigt och surmulet gäng. Ständigt detta tjat om alla hundratusentals människor som har det dåligt i Sverige.
Dem vill vi ju inte påminnas om.
Men en dag kanske de är vi.