När facket kränks händer ingenting

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Runt om i världen förföljs och mördas fackligt aktiva. Europa ska vara en ljusglimt.

På papperet ser det fint ut i EU:s 27 medlemsländer. Fackföreningar är erkända. Fackligt aktiva får inte diskrimineras.

I verkligheten är det annorlunda, särskilt i de nya medlemsländerna. Men ingen tycks bry sig.

När reglerna om den fria konkurrensen sätts ur spel mullrar det i EU. Det tunga maskineriet med kommissionen och domstolen rullar igång. Dryga böter döms ut.

När fackliga rättigheter kränks händer ingenting. Småvisslande tittar politiker och byråkrater bort. Det gäller inte oss. Det får de göra upp själva.

Den internationella fackliga samorganisationen, IFS, ger varje år ut en rapport om kränkningar av fackliga rättigheter i världen. Samma länder och regimer skämmer ut sig år efter år, från Burma till Zimbabwe. Ett europeiskt land kvalar in i den värsta ligan – Vitryssland.

Mindre uppmärksammat är att omfattande kritik också riktas mot länder i EU, särskilt de nya medlemsländerna i Central- och Östeuropa. Enligt IFS använder regeringar och arbetsgivare i dessa länder hot och trakasserier för att stoppa framväxten av fria och demokratiska fackföreningar.

Detta sker trots att EU:s fördrag, särskilt det som nu är på väg att träda i kraft, högtidligt garanterar föreningsfrihet och andra fackliga rättigheter. EU har sedan länge en social dimension och debatten om balansgången mellan trygghet och flexibilitet (flexicurity) är intensiv.

Som en av parterna på arbetsmarknaden har facket en unikt stark ställning i EU:s lagstiftningsarbete. Ute i verkligheten är bilden en annan. Mindre än tio procent av de europeiska företagen respekterar fullt ut facket och rätten att förhandla kollektivt.

Visst måste man förstå att länderna i det före detta östblocket måste få tid att anpassa sig och leva upp till standarden i väst, också när det gäller arbetsmarknaden och fackliga frågor. Men när de valde att gå med i EU valde de den europeiska modellen och inte den amerikanska.

Därför är det dystert att se hur mycket av USA-influerad så kallad unionbusting, fackföreningsbekämpning, som sker i exempelvis Bulgarien, Estland, Litauen, Polen och Tjeckien.

Fackliga organisatörer får sparken eller placeras om. Arbetare lockas med förmåner om de inte går med i facket. Fasta jobb görs om till temporära – utan fackliga rättigheter. Även om rätten till kollektivförhandlingar finns så är dessa sällsynta i praktiken. Strejkrätten är kraftigt begränsad.

Vanligt är också att de internationella storföretagen kräver att få vara ”fackföreningsfria” för att etablera sig i landet. Svaga eller ideologiskt nyliberala regeringar ser mellan fingrarna.

I rapporterna kan vi läsa att Estlands justitieminister kallar fackföreningar för ett ”påhitt”. Men också att Ungerns premiärminister vägrade delta när Suzuki efter att ha motarbetat facket invigde en ny fabrik. Han gick på fackmöte istället.

I det tysta pågår i Europa en kamp som påminner om Joe Hills dagar. När ska den verkligheten tränga in i den svenska debatten?