Visst gör det ont när knoppar brister
Min pappa brukar citera Blekingeförfattaren Sven Edvin Salje: ”Två saker är viktiga här i livet. Det ena är abstrakt och det andra är konkret. Det konkreta är böcker och det abstrakta är längtan.”
Jag tänker på det när våren anfaller. Bara några nätter tog det från vinter till vår, från mörker till ljus. Andra vårar?–?när det tinar långsamt, ljusnar sakta?–?brukar kroppen och känslorna hänga med.
Så är det inte det här året. Pang bom vår. Nu står man här utan skydd. Vinterhyns alla skavanker syns i den plötsliga solen. Känslorna fick aldrig någon chans att tina upp i ro. Att plötsligt vara så vaken gör att alla känslor går rakt in?–?och rakt ut.
Jag möter en vän som blev lämnad av sin stora kärlek en av de första vårnätterna. Han är så klart förkrossad. Vad kan vara värre än att omslutas av mörker när allt annat badar i ljus? Känslan och omständigheterna stämmer inte överens.
Själv slipper jag hjärtekross det här året. I stället är det musik, film och böcker som griper tag i mig?–?som får bli föremål för vårens pirriga rastlösa känslostorm.
Jag går på biografen Victoria i hörnet Åsögatan/Götgatan och ser äntligen Lars von Triers ”Direktören för det hele”.
Den är utmattande. Ingen klipper och skakar som von Trier. Ingen är så skoningslös och förlåtande mot sina karaktärer. Ingen kräver så mycket av tittaren, trots bokstavliga föreläsningar om att ”det här är bara en komedi, snart kan ni gå ut ur biosalongen och glömma alltihop”.
Hur ska man kunna glömma en komedi som tvingar till skratt, som tvistar in i sista sekund, som till slut gör att man skruvar sig i biofåtöljen för att man inte tror att man orkar mer? Lars von Trier är smärta i skrattmusklerna och balsam för själen.
Sant politisk är han också. ”Direktören för det hele” landar rakt i samhällsdebatten om arbetslivets hierarkier. Kampen mellan de som äger och de som producerar, om rättigheter och villkor och anständighet.
Intrigen utspelar sig i en IT-bubbla fylld av låtsaspengar som det gäller att roffa åt sig av. Som det var i Sverige i slutet av 1990-talet och som det kanske är på väg att bli igen.
Sen går jag hem och loggar in mig på www.myspace.com, musikens mest demokratiska arena. Lägg upp ditt band och dina låtar där och få lyssnare över hela världen. Skivbolagen med sina mainstreamkrav behöver du inte bry dig om.
Jag lyssnar och lyssnar. På Stockholmsbandet The Kissin’ Cousins: Frida Öhrn sjunger svängig raspig sorgsen fjäderlätt country med lika delar liv, gråt och skamlöshet i rösten. På 20-åriga Anton Björkenvall från Kiruna, som sjunger vackert så det skär om det svåra i livet. Helt egen men helt i klass med Bob Dylan, Ryan Adams eller vem som helst av de riktigt stora.
Sen går jag till sängen, äter glass och läser Maria Svelands första roman ”Bitterfittan” innan jag somnar. 30 år gammal ifrågasätter Maria Sveland sitt sätt att leva i kärnfamilj och äktenskapets tvåsamhet. Hur ska samhället nånsin bli jämställt om vi inte klarar att leva jämställt med våra allra närmaste? frågar hon sig.
Vissa feminister gillar inte det, de tycker att hon bara klagar. ”Varför skiljer sig inte Maria Sveland?” frågar Karolina Ramqvist retoriskt i Arena.
Själv tycker jag att Maria Sveland är stark. Hur ska vi nånsin kunna ta tag i orättvisorna om vi inte orkar beskriva dem?
Visst gör det
ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?