Hjärndöda könsstereotyper tar inte död på tjejer som Bridget
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag har i flera år nu, i vissa mycket privata kretsar, gått under smeknamnet ”Bridget”. Det är helt självvalt. Jag förälskade mig totalt i de två böckerna och den första filmen om Bridget Jones, singeltjejen i London som är allt på en gång: stolt och generad, bestämd och osäker, längtande efter kärlek men medveten om att en tjej inte kan leva på killars bekräftelse allena. Samt försedd med giftig tunga och en stor portion slagfärdig humor.
Första filmen om Bridget Jones balanserade på slak lina men lyckades skildra henne så man blev varm i hjärtat. Bridget var en vanlig tjej, med viktnoja och stripigt hår i slaskig engelsk höst, som man skrattade med och inte åt. Världen och känslorna skildrades ur hennes perspektiv, det var en berättelse inifrån Bridget och ut. Som tittare förstod man precis varför den elaka skönheten Daniel Cleaver och den godhjärtade ”människorättsadvokaten i toppklass” Mark Darcy föll för just henne.
Filmen var inte bara en romantisk komedi med lyckligt slut. Den drev också – om än något försiktigt – med de hopplösa könsroller som singeltjejer och singelkillar i den hopplösa heterosvängen ägnar sig åt.
I ”På spaning med Bridget Jones”, just nu på en biograf nära dig, är hela magin från första filmen borta. Storyn har skruvats ytterligare ett varv. Bridget är ful, Daniel och Mark är snygga. Bridget är klantig, vilket Daniel utnyttjar och Mark har överseende med: Bridget envisas exempelvis med att storma in på Marks viktiga jobbmöten med utländska ministrar för att fråga om han är otrogen eller om han verkligen älskar henne.
Filmens centrum har flyttats från hur Bridget ser på världen till hur världen ser på henne. Biobesökarna lockas att skratta elakt åt den klumpiga och klantiga och fula och feta Bridget, fast hon fortfarande är som tjejer är mest. Filmens beskrivning av Bridget som tjock visar bara vilka sjuka kroppsideal som filmbranschen i vanliga fall ägnar sig åt.
Jag kan se filmmakarna framför mig: ”Förra filmen var lite kul, nu ska vi göra något jättekul”, säger de till varandra. Sedan utgår de från en lika förlegad som trångsynt idé om vad som är kul med könsrollerna. För dem är inte förklaringsmodellen ”kvinnor är från Venus, män är från Mars” tragikomisk utan på fullaste allvar. De förstår inte vilka absurda konsekvenser den ständiga åtskillnaden mellan manligt och kvinnligt får. De utgår helt från ”det manliga” som normalt och ”det kvinnliga” som löjligt – alltså roligt att driva med.
Filmens sexism toppas med en obegriplig resa till Thailand. Alla thailändskor skildras som korkade prostituerade som försöker få kåta men oskyldiga västerlänningar på fall. Fördomarna om kvinnor paras med fördomar om asiater och blir till sanslös fördomsgegga. Det som sedan ska föreställa ännu ett lyckligt slut blir bara sorgligt: lyckliga Bridget som trots sin jätterumpa (skinkor som bowlingklot) lyckas få en man att fria till henne!
Jag vacklar ut ur biosalongen med vemod och sorg i sinne. Bridget och jag är över. ”Vi är så över att vi behöver ett nytt ord för över”, som Carrie Bradshaw i ”Sex and the city” skulle ha uttryckt det. Jag klagar i dagar, har svårt att hämta mig från besvikelsen men så säger min kompis Linda: ”Åsa, kan inte vi fortsätta hålla på den Bridget som fanns i första filmen?”
Självklart. Tokiga, roliga, starka tjejer som Bridget låter sig inte mosas av sexistiska filmmakare som försöker göra sig roliga på deras bekostnad. Hjärndöda könsstereotyper tar inte död på tjejer som Bridget.