Parlamentarismen börjar krackelera
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I stället för att diskutera den gemensamma valutan och det europeiska projektet ägnar sig arbetarrörelsens medlemmar åt att smutskasta varandra. Splittringen är stor också inom det borgerliga lägret, inte minst inom det moderata partiet. Även inom nej-sidans partier förs små interna kamper.
Kanske är det vi bevittnar ännu ett steg mot partidemokratins förfall? Själva det faktum att en stor och svår framtidsfråga som EU/EMU överlämnas åt en folkomröstning ställer frågan om varför vi har politiska partier. När politiska organisationer som ungdomsförbund, kvinnoförbund, fackförbund utropar sin neutralitet blir frågan än mer brännande.
Under de senaste decennierna har det traditionella partisystemet utsatts för rejäla påfrestningar. Partidemokratins förankring i det gamla industrisamhället har ifrågasatts. Först kom civilisationskritiken från miljö- och fredsrörelserna på 1970-talet. Kärnkraftsfrågan som innehöll så mycket mer än bara huruvida elen skulle produceras från sol och vind eller från kärnkraftsreaktorer splittrade partiväsendet.
Folkomröstningsidén kom som det förlösande knepet att hålla ihop internt. Men löstes problemet? Knappast! Vi dras än i dag med en olöst energifråga och stark splittring inom arbetarrörelsen.
På 1990-talet nådde så Europafrågan svensk politik på allvar. Också EG/EU utmanade en invand världsbild. Välfärdsstatens förankring i det nationella ifrågasattes. Samhällsproblemen krävde nya beslutsarenor. I stället för att rejält dryfta frågan internt och låta argumenten för och emot stångas mot varandra hänvisade de socialdemokratiska partitaktikerna det europeiska projektet till en folkomröstning.
I tron att man skulle undvika splittring byggde man i stället in den i partiet. I tron att man värnade parlamentarismen undergrävde man dess betydelse. I två av vår tids stora framtidsfrågor – miljön och EU – har partiväsendet abdikerat. Det är bekymmersamt.
Är det inte då mer demokratiskt att låta ”folket bestämma”? Det kan vara så, men den nej-sägande vänstern som vurmar för den här typen av direktdemokrati kan inte samtidigt kritisera ja-kampanjen för att vara för ”stor och rik”, använda ”felaktiga argument” och så vidare.
Det är precis så det blir när partidemokratin åsidosätts. I stället för folkbildning, seriösa debatter och åsiktsbrytning blir det kampanjmakarnas eldorado. Just nu är det nej-kampanjen som har övertaget.
Argumenten blir ofta väldigt egoistiska och ekonomistiska. Både ja-sidan och nej-sidan lockar med vad du som enskild kan vinna. Den annars alltid så solidariska vänstern hör till de mest egofixerade för närvarande. Det är bedrövligt.
Så blir det när svåra och komplexa samhällsfrågor reduceras till en enkel fråga om ja eller nej. Parlamentarismens idé bygger på att fler dimensioner än just bara mina egna fördelar vägs in.
Folkomröstningar leder inte till ökat demokratiskt inflytande utan tvärtom till en mer ekonomistisk politisk kultur och i dess förlängning till en mer auktoritär. Återupprätta parlamentarismen och befria partiväsendet från partitaktiken.