Reinfeldt, kris kräver politik
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ju allvarligare ekonomiskt läge, desto större blir det politiska utrymmet.
20 juli 2009 När man lyssnar på statsminister Reinfeldt (för att inte tala om finansminister Borg) är det lätt att inbilla sig att det är ekonomin som driver politiken. Ju allvarligare den ekonomiska krisen blir, desto mer begränsat antas det politiska utrymmet bli.
Det är enligt denna logik som Reinfeldt har mejslat ut sin politiska berättelse. Ju allvarligare ekonomiskt läge, desto mer antas vi förstå hur lite politiken kan göra. Frågan är förstås om det i själva verket inte är tvärtom- att ju allvarligare ekonomiskt läge, desto större blir det politiska utrymmet.
Ögonblicket innan bättring
En av de äldsta betydelserna av ordet ”kris” är medicinsk. Kris står för själva vändningen i ett sjukdomsförlopp. Ögonblicket då kroppen antingen börjar skaka av sig sjukdomen, eller dukar under för den.
I sin nya bok ”Spectre at the Feast Capitalist Crisis and the Politics of Recession” skriver Andrew Gamble om att en kris definitionsmässigt är något annat än ett nödläge. Kris inbegriper alltid ett val – situationen är dramatisk lika mycket på grund av att den är farlig som att den tvingar oss att fatta definierande beslut.
Krasch är inte en kris
I samma bemärkelse är en ekonomisk krasch, enligt Gamble, något annat än en ekonomisk kris. Kapitalismens historia är full av krascher. Ekonomin blåser bubblor vilka oundvikligen spricker. Effekten blir naturligtvis stor för de direkt berörda, men innebär få långsiktiga konsekvenser. Precis som efter it-bubblan lyckas systemet samla sig och fortsätta i gamla hjulspår. Detta är inte fallet med kriser. Ekonomiska kriser raderar ut själva hjulspåren.
Den stora depressionen på 30-talet, den otrevliga kombination av hög inflation och hög arbetslöshet som världsekonomin gick igenom på 70-talet, samt vår pågående globala finanskris. Alla dessa kriser svepte bort år av antaganden och metoder. Gjorde det otänkbara tänkbart för den som lyckades ta det politiska initiativet.
30-talets depression triggade en lång period associerad till välfärdsstaten och ekonomen John Maynard Keynes. Ur 1970-talets inflation föddes en nyliberal era triggad av problemen i Keynes teorier. Och i den nuvarande globala finanskrisen har denna nyliberalism förolyckats. 30 års politisk retorik om att marknaden alltid är smartare och att regeringar bör sträva efter att göra mindre snarare än mer, allt detta är borta. Å andra sidan har ingen lyckats presentera något alternativ.
Vad Europas förvirrade socialdemokrati måste förstå är just hur politisk en kris är. Att det är precis tvärtom från vad Reinfeldt säger, att ju allvarligare ekonomiskt läge desto större blir det politiska utrymmet.
Givet att någon tar det.
KK