Dessa krigiska män
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-17
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Vi ska hitta dem som gjorde det och vi ska röka ut dem ur deras hålor, vi ska få dem att springa och vi ska ställa dem inför rätta”, sa president George W Bush i helgen. USA och dess allierade är i krig.
Krigsmetaforerna basuneras ut i tv, radio och tidningar. I debattprogram, studiosamtal och intervjuer pratar män med män. Om kriget. Upphetsningen är påtaglig, det är som om de själva vore vid fronten. Under det första dygnet efter den fruktansvärda katastrofen i USA hörde jag bara en enda kvinna komma till tals. Biskop Caroline Krook fick säga några tröstens ord i tv.
I krigets logik finns inget utrymme för nyanser. Antingen är man vän eller fiende, för eller mot. Vi ställs mot de. Kampen sägs handla om det goda mot det onda. Däremellan finns intet. Det är en förkvävande, antiintellektuell hållning och livsfarlig i sin förlängning. Den leder till samma sorts fundamentalism som den påstår sig bekämpa.
– Vi måste sätta ihop små och motsägelsefulla berättelser för att skapa en stor historia så att vi kan förstå det som hänt i USA. Det är inte bara viktigt vad vi berättar utan också hur, sa författaren Jan Kjaerstad på bokmässan i Göteborg enligt ett referat av Åsa Beckman i Dagens Nyheter.
Jag räds den totalitära berättelse som nu kan skönjas. Det är mänskligt att längta efter tydliga svar på frågorna Vem och Varför. Det gör vi alla. Men det är när marken gungar, när ingenting längre är som förr, som vi bör undvika förenklingarna och de lättköpta sanningarna.
Jag kommer att tänka på Stefan Jonssons bok ”De andra” som kom i början av 1990-talet. Jonsson tar den gamle greken Herodotos som exempel på ett historieberättande som upprättar en världsordning.
Historieskrivningens fader, Herodotos, levde på den tiden då Aten var en supermakt i Medelhavsregionen. ”? även om Herodotos i sina berättelser sällan öppet förskönar eller kritiserar, pågår där likväl ett tyst värderande”, skriver Jonsson.
Herodotos skildrar Egypten: ”Likasom luften hos egypterna är egendomlig och dess flod har en annan natur än andra floder, så ha de också i nästan allting seder och bruk, som äro rakt motsatta andra människors.”
Att säga att egyptiernas seder är motsatta gör påståendet värderande. Seder som är motsatta grekernas egna framstår som dåliga. Moralen i Herodotos tolkning av världen sitter alltså i hans perspektiv. Normen blir ”den grekiska tolkningen”.
”Berättaren upprättar gränser. Hans berättelse delar in världen på ett visst sätt och hävdar att denna indelning överensstämmer med verkligheten. Den som läser eller lyssnar måste ? acceptera detta sanningsanspråk”, skriver Jonsson.
Ve den som i dag försöker förstå terrorns orsaker och fanatismens grogrund! Kriget kräver enkelspårig lojalitet med ”sanningen”, långt ifrån det samtal och åsiktsbrytande som hör till demokratin.
Bilden av De andra framträder skrämmande klart i det krigiska språk som annars sansade debattörer nu använder. ”De” är inte som ”vi” och därför opålitliga och farliga. Talet om civilisationernas kamp, om den kristna kulturen mot den islamska, ingår i detta förfärliga tolkningsschema. Följden blir hetsjakt på oskyldiga. Krossade skyltfönster, rasistiska glåpord och rädsla.
Bortom vedergällning måste försoning komma, om vi vill fortsätta tro på en fredlig värld. Vårt demokratiska patos kräver att vi kan skilja på sorg och vrede, på rättvis dom och hämnd. Trots decennier av lidande och förtryck under apartheidregimen orkade Nelson Mandela tala försoningens språk. Tänk om västvärldens ledare kunde lära av honom!